Att skriva självbiografiskt
Jag är Gudrun! Jag är 60, arg, sur och uppsagd! Livet känns som en sten i skon som skaver! Då gäller det att vara kreativ! Då känns det nödvändigt att skriva!
Att leva kreativt är att skriva!
Vad är det att leva kreativt? Det är att skriva! Att skriva är att skapa med två verktyg; ett papper och en penna! Skriva kräver att skapa sammanhang av ord. Att kombinera ord på nya sätt. På sätt som förmedlar något man vill berätta.
Att skriva självbiografiskt kräver största möjliga kreativitet!
Att skriva självbiografiskt kräver största möjliga kreativitet! Det kan låta som en paradox. Att omvandla det som är sant till något som är intressant. Att väva samman sanning med ’hittepå’. Att våga ljuga lite. Att omvandla en sanning till en lögn.
Man kan tycka att det räcker med att säga sanningen. Den är lika hemsk som vilken thriller som helst. Men det privata är aldrig intressant om man inte bearbetar det och berättar det på ett intressant sätt. Och det kräver kreativitet!
Att skriva självbiografiskt är både det lättaste och det svåraste!
Både det lättaste och det svåraste! I en självbiografi är det själva livet som är berättelsen. Alla berättelser handlar på något sätt om att möta sig själv och sitt liv. Det sägs att livet ska levas och inte grubblas över, men ibland måste man grubbla över sitt liv. Vart är jag på väg? Var hamnar jag när hoppet sinar? Mitt grubblande och min berättelse är ett sätt att förverkliga mig själv.
I en självbiografi är det själva livet som är resan. Att skriva självbiografiskt är en resa långt in i själen. En upptäcktsresa. En upptäcktsfärd inåt i egna skrymslen. Att upptäcka sig själv på livets vandring. Att upptäcka en ny värld. Vem jag är?!
Jag är nyfiken på mig själv. Men man måste vara försiktig vem man utger sig för att vara, eftersom den man utger sig för att vara faktiskt är den man är!
Det lättaste därför att man skriver om sig själv! Om någon man känner eller tror sig känna eller vill lära känna. Man har storyn redan från början. Man har en berättelse.
”Jag skriver om mig själv för jag kan mig själv bäst” säger John Lennon.
Fantasin har ett ursprung. Man vet hur det känns. Man har varit med om det. Då borde man kunna skriva trovärdigt. Gräv där du står är ett gammalt råd.
”Kan en författare egentligen skriva om något annat än sig själv? Går det att skapa god litteratur av sådant som inte är förankrat i något djupt upplevt?” frågar sig Elsie Johansson.
Jag håller med henne.
Att skriva självbiografiskt är både en process att återkalla minnen och att skapa minnen. Frambesvärja minnen handlar om att också ändra dem och även att producera dem. Att ta reda på vad som faktiskt är sant. Att tolka det som har hänt.
Man skriver både det som blev och det som inte blev och det som inte blev bra. Jag vill skriva om mig själv utifrån den jag blev. Om vad som har skapat mig. Om svårigheter och roligheter. Mitt liv är mitt och har bara levts av mig. Mitt liv är det jag har att tillgå!
Det svåraste för det kräver självdistans till något som är jag! Inte ta sig själv på för stort allvar. Att kunna vara lite självironisk.
Man måste se sig själv som bokens huvudkaraktär med både goda och dåliga egenskaper. Våga vara dålig. Man måste vara skoningslös och det är svårt med det självupplevda.
Det är en skön känsla att skriva av sig det tunga svåra svarta. Men ’feel bad’ kräver mycket ’feel good’ för att orkas med. Och för mycket ’feel good’ kräver lite ’feel bad’ för det ska bli balans och intressant!
Det svåraste så att det blir allmängiltigt! Så att läsaren ser sig själv och sitt eget liv. Kan relatera till något eget. Ge utrymme för tankar. Låta läsaren bli med. Samskapa med läsaren. Grejen är att hitta den röda tråden. Att hitta det där som gör just min story läsvärd.
Viktigt fundera över prioriteringar. Låta de egna erfarenheterna utgöra grogrund för berättandet. Det gäller att skriva både med hjärta och hjärna. Både passionerat och strukturerat. Måla med stora penseldrag. Förstärka, förenkla, överdriva, underdriva!
Det lättaste för att jag har mitt liv i backspegeln! För att jag har uppnått en ålder då två tredjedelar av livet kan ses i backspegeln och en tredjedel i vindrutan. Medan livet pågår är det svårt att få grepp om det. Sätta sina egna plågor i perspektiv. Det krävs distans för att se sina livsval och livsfaser. Det är först i backspegeln som mönstren framträder.
En självbiografisk bok kräver distans. Så det är klokt att vänta.
”Tänk inte att det är för sent. Se istället att du har väldigt mycket livserfarenhet och alla förutsättningar att skriva ett nyanserat manus som bär. I slutänden är det ändå manuset som avgör om du ska bli utgiven, inte din ålder.” råder Ulla-Maria Andersson.
Det svåraste för att man lämnar ut sig själv! Att skriva är att höras och synas. Man gör sin röst hörd och det kan vara otäckt. Särskilt om man är asocial som jag.
Att skriva är att avslöja sig. Att göra sig sårbar. Att vara svag. Men min strävan efter att vara ärlig gör att jag är rädd att bli pinsam genom att vara för ärlig. Blir pinsam med alla mina brister.
Att skriva är att bli ett objekt. Att se sig själv genom andras ögon och se att man inte duger. Bli offentlig med alla sina hemligheter. Att känna skam över sina tillkortakommanden som nu ska bli offentliga. Många man inte är stolt över. Blottar, erkänner och hävdar sin rätt att vara imperfekt människa.
Man riskerar något med att blotta sig. Man slänger ut sig själv till allmän beskådan. Man kan inte gömma sina känslor. Man står där naken och utlämnad. Avslöjar att man kan krångla till livet. Att man har hamnat i en livskris. Att riskera att det känns ofräscht.
Det krävs mod att skriva självbiografiskt. Det gäller att våga använda sig själv!
Det svåraste är att säga att man skriver! Men inte ska väl jag?! Lilla jag! Att göra sig märkvärdig. Att förhäva sig. Tro att man är nån. Vem tror jag att jag är som tror jag kan bli författare? En sån där som sitter och pimplar rödvin och tänker stora tankar. Och ska verka pretentiös och använder ord på mer än 10 bokstäver. Att påstå att jag kan skriva! Det är ju inget riktigt jobb utan bara ett onödigt arbete Det är provokativt! Omgivningen nonchalerar mina försök. Ställer inga frågar. Låtsas inte ens. Få vill läsa. Få visar intresse. Det är tufft. Att känna ointresset. Misstänksamheten. Jag skriver som en pinsam hemlighet. En böjelse. Men man måste ha självmedkänsla. Man måste växa in i att våga säga ’Jag skriver’!
Det svåraste är att skriva självbiografiskt! För mest märkvärdig är den som skriver om sitt liv. Inte är väl mitt liv intressant? Att jag har fått hybris. Att det är lite syndigt att skriva jag, jag, jag. Helt självupptaget. Självcentrering gör oss ju till mindre människor. Men en viss självupptagenhet är nog en förutsättning.
Man kan inte hymla med sin självupptagenhet. När man väljer att göra det egna jaget till föremål kräver en genuin uppriktighet. Nu gör jag det som jag alltid velat göra. Skriva om mig själv. I min självbiografi får jag vara mig själv. Överallt annars spelar jag mig!
Det svåraste för att man ska reducera ett långt liv till 10 timmars underhållning!
Det lättaste är att allas liv kan bli bra böcker, har någon sagt. Det krävs bara mod, öppenhet, en unik berättelse och en bra författare!
Så med andra ord; att skriva självbiografiskt är både härligt och förfärligt!
Jag är Gudrun Wicander. Jag är 60, arg, sur och uppsagd! Då känns det nödvändigt att skriva!
Jag har tidigare skrivit en doktorsavhandling om mobiltelefoni i Afrika, ett antal vetenskapliga artiklar samt en hyllningsroman till min mamma; ’Dagmars Bok’.
Jag skriver just nu en självbiografisk roman om en vandring i Nepal ’Namaste Nepal – Nio dagar i Nepal – en vandring i liv och rum’. Fast egentligen skriver jag om att misslyckas!
Gudrun Wicander är medlem i Skriv! En gemenskap för oss som skriver och gästbloggande författare hos Kreationslotsen under temat Månadens författare. Vill du också bli det? Läs hur man gör för att ansöka här.
