Veckans text skapad ur en skrivövning
Jag får in många härliga texter skapade i nuet utifrån enkla skrivövningar. Det gör mig så glad! Poängen med skrivövningar är att de ska vara roliga och inspirerande. Träna skrivmuskeln, våga släppa taget och låta fantasin flöda fritt. Därför uppmanar jag alltid att bara skriva som det blir och inte redigera. Jag redigerar naturligtvis inte författarens text innan jag publicerar den heller.
Sanna skriver att hon gjorde övningen när det var svårt att komma i gång med en annan text som hon skulle skriva. Det är ett superbra tips! Hjärnan är inte alltid med på noterna och då kan det vara bra att värma upp med något annat. När man återgår till den andra texten så är man igång redan. Om man nu inte blir så inspirerad att man fortsätter och skriva förstås! Den här texten är en liten berättelse om något stort. Det fungerar i det här lilla formatet men kan också växa och bli längre. Jag blir nyfiken på karaktärerna och vill veta mer!
Vill du också ha kreativa skrivövningar varje vecka helt gratis? Varsågod, det är bara att lämna din mejladress så har du din första övning inom några minuter.
Skrivövningen Sanna har gjort lyder så här:
Du står med händerna i jorden i ditt trädgårdsland. En känsla av att någon står bakom dig får dig att resa dig upp. Vad händer? Skriv i 10 minuter.
Och så här skrev hon:
Och där står grannen. Larsson, heter han väl tänker jag för mig själv innan jag får fram ett ”hej”.
– Hej, hej, nickar Larsson och stoppar de grova händerna djupt i fickorna på hängelsbyxorna.
Det var verkligen inte ofta jag hade sett honom sedan vi flyttat in i huset för nästan tre år sedan, men alltid hade han de där hängselbyxorna med fläckar av olja lite varstans och en oljig trasa hängandes ur högerfickan. Ofta kunde man bara ana honom där i det skarpt upplysta garaget och inte sällan ackompanjerades det av lika skarpa ljud. Ibland sent på kvällen. Faktum är att Mats varit över några gånger och sagt till när vi inte kunnat somna för oljudet. Larsson hade inte verkat sur eller något över det, utan bara nickat kort och strax därefter hade det varit knäpptyst i garaget.
– Jaha, sa jag och skrattade till litegrann. What brings you here?
Larsson såg frågande ut.
– Ja, alltså… Kan jag hjälpa dig med något?
Han lyste upp litegrann.
– Jo, jag har ju sett att du håller på och gräver i de där landen. Ja, den första sommaren hände väl inte så mycket, men nu ser jag att du är ute nästan jämt och står du inte med näsan i jorden som nu så har du beskäraren i högsta hugg.
Det var mer än jag hört Larsson säga någonsin förrut. Inte ens när vi gick över, Mats och jag och barnen, för att säga ”jaha, nu har vi flyttat in och här är lite bullar som barnen bakat”. Nej, då fick vi stå kvar på farstukvisten och kände oss mest dumma.
– Ja, erkände jag. Det är så himla skönt att både vara ute och att röra på sig. Jag är inte den där typen som kan sitta stilla långa stunder, så jag har upptäckt att jag gillar det här med trädgård. Fast jag kan ju ingenting!
Larsson nickade, lite förvirrat som han inte riktigt fick ihop det.
– Ja, hur som helst. Elsa, hon… ja, hon tyckte om det där med trädgården. Ja, man kan nog faktiskt säga att det var hennes stora intresse. Men sedan… ja, när hon blev sjuk då… Ja, jag har i alla fall låtit den förfalla nästan. Elsa skulle inte ha tyckt om det. Näää, mumlade Larsson som för sig själv, det hade du inte tyckt om lilla Elsa.
Det var nu jag såg att det stod en skottkärra bakom Larsson, och den var alldeles full av plantor i alla former och färger.
– Ja, tja, så jag tänkte jag när jag såg dig att… ja, jag har tänkt på det i flera år. Att du kanske skulle vilja ha lite som Elsa så att säga har planterat en gång i tiden?
Jag tittade en gång till på skottkärran. Herregud, jag hade blivit ruinerad om jag köpt det där på handelsträdgården.
– Hörrudu, Larsson, ska vi ta en kopp kaffe i solen och så kanske du har några tips om var de skulle passa – Elsas plantor?
Tack för en fin text, Sanna, den gör mig glad och nyfiken! Lycka till och ha fortsatt kul med kommande skrivövningar.
/Jeanette
