Besökare

Förra veckan läste vi om ett besök i en trädgård. Christina bjuder på en ny text från samma övning men en helt annan text!

Den här texten kommer ur en skrivövning som finns med i den kostnadsfria minikursen “Kreativa skrivövningar”. Vill du också ha roligt? Lämna din mejladress så får du första brevet direkt!

Foto: Jeanette Niemi

Här är övningen Christina gjorde:

Så här skrev hon:

“Jorden är fortfarande sval och fuktig efter nattens lätta regn. Mina händer gräver sig ner, jag sipprar småstenar och flyende daggmaskar mellan fingrarna när jag försiktigt föser dem åt sidan för att göra plats för de små runda frön som ivrigt väntar i fröpåsarna bredvid mig. Den fridfulla trädgården får mitt sinne att mjukt landa och ta plats och jag låter mina tankar lösas upp, som om jag vore små droppar av dagg som förvandlas till flyende morgondimma ju mer solen värmer. Jag hör min lugna andhämtning och mitt hjärtas regelbundna slag. Tankarna stillnar, suddas ut i periferin. Det är bara jag, min kropp och den mörka myllans doft som fyller mitt medvetande.
Tiden upphör helt och jag befinner mig i ett nu som helt obehindrat sträcker sig i alla riktningar.

Mitt hjärtas plötsliga dubbelslag för mig på en enda tvär sekund tillbaka till där jag befinner mig, på knä och hukandes över ett trädgårdsland, med böjd rygg mot något som jag inte ser men känner närvaron av. Jag reser mig hastigt och lite klumpigt upp, mina knän har stelnat och jag tappar nästan balansen men återfår den och vänder mig hastigt om. Under den korta tid denna vändande rörelse tar hinner jag registrera hur högt solen har stigit på den klarblå himlen ovanför mitt huvud. Jag hinner registrera det avlägsna ljudet av en radio någonstans; en stillsam melodi jag så väl känner igen och älskar att nynna till.
Jag hinner registrera att mina knän är alldeles svarta av jorden och att min hjärna bannar sig själv för att jag inte satte på mig ett par byxor som skydd istället för shorts. Jag hinner tänka tusen och åter tusen tankar och detta tusentänkande i sig självt får mig att haja till över hur många tankar som ryms i en enda liten sekund. Allt detta passerar genom mig medan jag vänder mig om.

Hon är liten och späd. Hennes kläder är smutsiga och revan i hennes kofta ser alldeles ny ut. Mitt hjärta bankar fortfarande hårt av detta uppvaknande som bryskt kastat mig tillbaka till nuet och jag tar några djupa andetag för att lugna ner mig samtidigt som jag försöker borsta bort jorden från mina knän. Hon betraktar mig men säger inget. Jag kan se att hon har gråtit. Strimmor på fräkniga kinder, glansiga ögon. Jag har aldrig sett henne förut men ändå känns hon märkligt bekant, som om jag kände henne för många, många år sedan men att vi tappat kontakten under uppväxtens alla trassliga stigar och märkliga vägval.

Jag vill säga något till henne men min hjärna lyckas inte formulera några begripliga ord, istället fylls jag av återseendets framvällande glädje men också av sorgen över att ha förlorat någon jag älskat djupt. Dessa två starka känslor slåss brutalt om utrymmet inom mig och kampen känns stundtals ojämn till sorgens fördel, jag vill bara gråta.
En sekund, två sekunder. Vem bryr sig om tid när tiden varken har en början eller ett slut. Så får glädjen övertaget och bryter igenom och jag spricker upp i ett varmt leende samtidigt som jag spontant sträcker ut mina armar mot henne. För nu vet jag vem hon är, nu känner jag igen henne. Och jag är så lycklig, så sprudlande lycklig över att ha funnit henne igen att jag vill skratta högt. Där är hon ju, att jag har kunnat glömma, det är ju helt obegripligt egentligen.

Jag tar två steg emot henne, faller ner på knä och omfamnar henne. Tårar rullar ner för mina kinder och jag hör hur jag hulkar när hon försvinner in i min famn. Hennes hjärtslag blandas med mina och jag sluter mina ögon av tacksamhet.

När jag vaknar upp sitter jag på knä i gräset med trädgårdslandet bakom mig. Mina armar är låsta i en omfamning av min egen kropp. Jag lyfter blicken och ser en svart fågel sitta på en gren en bit framför mig. Den fixerar mig med sin blick innan den lyfter och sätter sig högst upp i trädet innan den brister ut i oändligt vacker men sorgsen sång.
Det är en koltrast.”

Tack för din text Christina! Den väcker många minnen och känslor.

/Jeanette

Comments

comments