Veckans text skapad ur en skrivövning
Hur är det – brukar du ljuga? Det är faktiskt inte alltid så enkelt när man skriver. Det kan till och med vara riktigt svårt. Jag har ingen fantasi hör jag ofta människor säga eller så har de alldeles för mycket – så att de blir anklagade för att ljuga! Fiktion är ju inte sanning eller verklighet men även när vi skriver fiktion så hämtar vi från vår egen verklighet, vår egen erfarenhet och kunskap. Vad är ljug och vad är sanning? Därför är det inte så tokigt att öva på att ljuga och det är vad veckans skrivare, Cecilia, har ägnat sig åt. Förutom att det är roligt kan man ju passa på att försköna eller hitta på hemskheter så mycket man vill! Jag hoppas i alla fall att det finns en hel del ljug i Cecilias berättelse annars var det en riktigt hemsk morgon!
Jag får in många härliga texter skapade i nuet utifrån enkla skrivövningar. Det gör mig så glad! Poängen med skrivövningar är att de ska vara roliga och inspirerande. Träna skrivmuskeln, våga släppa taget och låta fantasin flöda fritt. Därför uppmanar jag alltid att bara skriva som det blir och inte redigera. Jag redigerar naturligtvis inte författarens text innan jag publicerar den heller.
Foto: Jeanette Niemi
Vill du också ha kreativa skrivövningar varje vecka helt gratis? Varsågod, det är bara att lämna din mejladress så har du din första övning inom några minuter.
Skrivövningen Sanna har gjort lyder så här:
( Skriv 6 min)
Och så här skrev hon:
Dröm eller vaka – lögn eller sanning
Jag vaknade av att jag hade andnöd. Någon hade dragit en plastpåse över mitt huvud. Hjärtat dunkade ljudligt och frenetiskt. Jag hade andnöd och lakanen var fuktiga och ihopknölade. Klockan var halv sex, på morgonen. Höst och mörka morgnar.
Jag tittade på min man, som snusade lugnt vid min sida. Han såg så fridfull ut.
Min andning blev mindre ansträngd. Hjärtat skenade inte längre. En dröm. Så var det. En dröm.
Plötsligt såg jag hur en skugga smet längs med väggen i hallen utanför sovrummet. Jag tog mig upp ur sängen, tassade fram till dörröppningen och förberedde mig. Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Igen.
Nu jäklar, tänkte jag och kastade mig ut genom dörröppningen. Mitt i nedslaget smällde det till i foten, som därmed vek sig och jag föll framåt. Händerna utsträckta framför mig tog emot kroppen. Min kropp. Jag låg där på magen, förvånad och flämtande. Jag lyfte huvudet. Där. I trappans krön ned mot bottenvåningen, såg jag skuggan igen.
Jag tog mig upp på alla fyra. Ropade. I mitt huvud ekade ljudet av min röst. Jag var osäker på om den också ekade i rummet.
Medan jag försökte samla ihop mig för att resa mig och förfölja skuggan, hörde jag hur dörrlåset knäppte till i ytterdörren, en smäll när dörren for upp i blåsten och slog i stoppern. En ny smäll när dörren for igen. Sen tystnad.
Nåja, tänkte jag, det finns inget att göra. Min fot värkte. Jag ville tillbaka till sängen.
Irrationellt kan man tycka. Ja, jag tyckte det. Men samtidigt det enda rätta. Så jag kravlade på alla fyra, tillbaka till sängen, där maken fortfarande snusade lugnt och stilla. Som om ingenting hänt.
Ljudet från väckarklockan skrällde i mitt högra öra.
Klockan var halv sju.
Maken var redan uppe, jag hörde ljud från rakapparaten i badrummet.
En dröm. Ja det måste det ha varit tänkte jag, satte ned fötterna mot det kalla golvet.
Aj. Det gjorde ont i min högra fot.
Jag tittade ner. Fotleden var svullen och alldeles blå.
Tack för en spännande text, Cecilia, den höll mig nyfiken och bjöd mig på förväntad överraskning mot slutet! Lycka till och ha fortsatt kul med kommande skrivövningar.
/Jeanette
Håhåjaja! Här var det onekligen en drastisk morgon! 🙂
Scenerna spelas upp för mig med tydlig skärpa och jag kan lätt se detta utvecklas till en längre text; en novell eller kanske tom en bok?
Tack för att jag fick läsa!
/May-Louise