Text med action
Denna vecka vill jag presentera Caroline som valt att gå minikursen Kreativa skrivövningar. Hon skriver och skickar in texter regelbundet. Det blir mycket träning för henne men också möjligheter till många nya uppslag och idéer. Den här texten har full fart och jag glömmer nästan att andas. Känner du också drivet i texten? Kan du sätta fingret på vad det är som skapar det? Berätta gärna, i kommentarerna, vad du upplever när du läser texten.
Tack till Caroline för att du delar med dig av text så vi andra kan inspireras.
Skön läsning! Vill du också ha skrivövningar så lämnar du din mejladress på kurssidan och följer instruktionerna.
/Jeanette
PS
Skrivövningar är inget prov i perfektion – det är träning under lekfullhet och de publiceras oredigerade som jag får dem. Enbart för att du ska inspireras till att börja skriva eller skriva mer. Jag uppmanar också till att inte redigera övningarna.
Vad ond nu är
Av Caroline
Jag var tvungen att skynda långsamt. Hade ett trummande hjärta innanför bröstet som stressade men var ändock tvingad till att ta till en viss försiktighet.
Måste söka. Måste leta. Måste finna. Måste döda.
Körde den stora bilen sakta, sakta i den tysta sandiga landskapet. Inga fiender fick undkomma. Allt det onda måste förintas.
Vad ond nu är.
I vissa ögon är det jag som är ond. Som tar liv från oskyldiga. Men jag vaktar. Skyddar det som är vårt. Mitt.
I mina ögon är det de som är onda. Vad ond nu är.
Jag stannade till bilen, öppnade dörren och klev ut. Sträckte på mig och tände sedan en cigarett. Det var tyst förutom blåsten som ömt smekte min ärrade hy. Solen lös stark. Sanden piskade mot mina stövlar. Sanden som vinden retade upp från sin trygga plats på marken.
Jag blickade bakåt, såg hjulspåren min tunga bil skapat. Tänkte, att jag skulle vilja radera alla spår. Alla spår jag någonsin åstadkommit. Tvätta bort allt blod från mina händer, blicka upp i skyn och skrika till den allsmäktige ‘jag är oskyldig!’, att jag inte är ond.
Vad ond nu är.
När cigaretten var slut satte jag mig i bilen och körde vidare. Längre bort och närmare.
Nära där han stannat satt en oskyldig fiende bakom en sanddyn. Andades korta, flämtande andetag. Med ett pickande hjärta som dunkade likt trummor i öronen. Tackade sin Gud för att livet inte ännu hade tagits ifrån honom.
Jag körde därifrån och vet vad jag lämnade bakom mig. Tänkte att ‘du kan gå fri- jag tar dig en annan dag. Jag är inte allt för ond’.
Vad ond nu är.
