FARVÄL

Den solvarma jorden silade mellan mina fingrar medan jag plockade upp potatisarna en efter en. Höstlöven singlar sakta ner från träden och äpplena lyser röda där de ännu klänger sig fast vid trädets gamla grenar. Katten stryker sig upp mot mitt ben och jag ler och ger den en jordig klapp och hon spinner till svar. En plötslig känsla av att vara iakttagen gör att jag stelnar till och reser mig upp. Jag vänder mig om medan katten med svansen i vädret trippar iväg till personen som står bakom mig. Det är en stilig man, smal men muskulös, hans skjortärmar är uppkavlade och jag ser en skymt av en tatuering på hans arm. Det mörka håret rufsas om i höstvinden medan katten stryker sig spinnande kring hans ben. Han ler mot mig och ger mig en blick jag känner igen. En tår rinner ner för min kind och jag kastar mig in i hans famn och får den varma kram jag alltid förknippat med honom. Han ger mig en kyss på pannan och smeker min kind och går sedan sin väg. Jag hinner bara blinka bort tårarna från min dimmiga blick innan han är borta.

När samtalat kommer om att morfar dött är jag inte förvånad och i sorgen känner jag mig ändå glad. Jag fick i alla fall säga farväl.