I lördags morse 7,23 tog jag plats på tåget mot Nässjö med stor förväntan inför helgens alla möten.

På Sörängens folkhögskola i Nässjö har denna helg distansstuderande skribenter vid Skrivlinjen från olika delar av landet träffats för att diskutera skrivande tillsammans med våra lärare  Elisabet Norin och AC Collin. Vi fick också förmånen att träffa två unga författare Elin Boardy och Sara Hallström. Efter två intensiva dagar är jag hemma igen och försöker sortera bland alla intryck.

Att få träffas är värdefullt, vi har sedan i augusti tampats med våra egna och varandras texter. Delat framgångar och skrivvåndor med varandra. Sett texternas styrkor och gett varandra värdefull feedback om det som är utvecklingsbart. Och fått! Det är mitt andra år på Skrivlinjen och jag har under den här tiden utvecklat kunskap om mig själv och om mitt skrivande på ett sätt som jag inte förstod var möjligt. Hur då?

Att ta del av hur någon annan uppfattat min text ger helt nya perspektiv på både texten och mina egna synsätt. Det finns många sätt att se samma sak på! Vi tar heller inte hänsyn till vem som skrivit vilket innebär att den feedback vi får baseras på textens kvalitet istället för läsarens uppfattning om mig som person. Härligt befriande!

Att skriva skönlitterärt är till stor del att försätta sig i en annan karaktär och betrakta världen utifrån dennes ögon. Det gör att man behöver umgås med karaktären och lära känna den. Ibland ser jag på responsen att det finns mer att göra. Att personen inte uppfattas på det sätt som jag avsåg. Ofta har det att göra med mina egna förgivettaganden om världen. När jag ser det – genom mina läsares ögon – kan jag göra texten mer äkta och även införliva nya synsätt på världen och utvecklas som människa.

Insikten gör mig varm, glad och tacksam! Använder du skrivandet som utveckling?

| Jeanette |

Comments

comments