Hur känns det?
Funderar idag på kraften i en enkel fråga. Hur känns det?
Hur skulle du svara på de här frågorna:
• Vad är en kränkning?
• Vem bestämmer egentligen om något är en kränkning eller inte?
• Är det okej att kränka om det inte var avsiktligt?
Hur känns det?
Är det en kränkning att t ex:
• säga negerboll?
• fråga någon med annan hudfärg varifrån hen kommer?
• kalla någon fitta, bög eller flata?
• fråga om det är dags för barn och familj snart?
Hur känns det?
Jag skulle säga att det inte är upp till den som kränker att avgöra. Det är upplevelsen som den kränkte har som är den viktiga. Blir någon kränkt av att jag säger negerboll så är det en kränkning. Att hävda min rätt att säga negerboll för att jag har gjort det förut tar inte bort det faktum att jag kränkt.
Hur känns det?
Frågan ger mig möjligheter till nya tankesätt. Om jag ställer frågan till mig själv så kan jag öka min kunskap om mig själv och andra människor. Frågan visar att jag har empati för andra, jag bryr mig om vad andra känner och vad andra tycker. Frågan visar på min lyhördhet inför mig själv och andra människor. Jag tror alla människor kan relatera till att bli exkluderad i något sammanhang. Jag tror därför att vi alla kan svara på frågan hur det känns.
Hur känns det?
Ibland kränker vi utan avsikt. Vi har olika referensramar och det som kränker en, kränker inte en annan. Frågan hjälper mig då att fundera på vad som är okej att säga. Att vara lyhörd för frågan kan skapa förtroende mellan två parter så att den kränkte vågar svara på frågan. Berätta att när du säger på det sättet så blir jag ledsen. Då uppstår en möjlighet att säga förlåt.
Hur känns det?
Frågan ger mig möjlighet att lära mig nya saker om människor. Jag vill inte göra människor ledsna. Jag tycker inte att det är okej att kränka människor. Jag förstår att jag gör det oavsiktligt då och då. Då är jag beredd att säga förlåt och mena det.
Hur känns det?
Hur känns det för dig? Dela gärna med dig av dina tankar.
/Jeanette
Kommunikation sker ju på mottagarens villkor, brukar det heta. Särskilt i ett sånt här sammanhang, tycker jag. Om jag som “kommunikations-givare” beter mig med ödmjuk respekt, borde inget av det jag säger/skriver kunna betraktas som kränkning av en “kommunikations-mottagare”. Det finns förstås inga garantier för om en sak uppfattas som kränkande eller inte, men hur svårt är det – egentligen – att släppa “sägningar” som i andra sammanhang garanterat betraktas som kränkande? Allvarligt? Hur svårt?
Sluta säga “negerboll” – det funkar fin-fint med chokladboll (och har så gjort för mig de senaste tio åren, minst). Jag behöver inte utsätta andra för sånt som uppenbart kan uppfattas som kränkningar och istället fokusera och kommunicera vidare om ev andra fördomar/kränkningar m m jag gör utan att vet och/eller mena det. Då kan jag lägga energin på det istället, och se till att skapa en generellt bättre kommunikation. Det mår vi alla väsentligt mycket bättre av.
Tack för bra bloggpost, Jeanette!
Jag läser in lyhördhet, respekt, empati och personligt ansvar i ditt svar, Karin. Alla viktiga ingredienser i att ha en fruktbar kommunikation.
Jag gillar din insikt och uppmaning att lägga energin på viktiga saker. Att släppa det som uppenbart kan uppfattas som en kränkning och skapa utrymme att nå en nivå till. Jag tror som du att det skulle skapa en bättre mötesplats för oss.
Kruxet verkar ligga just i att man kan se det som sin rätt dvs det är inte uppenbart för alla att mottagaren kan uppfatta sig som kränkt. Det andra alternativet jag ser är att man faktiskt inte bryr sig – och det vill jag ogärna tro om mina medmänniskor.
Tack för att du delar dina tankar, Karin!
När man är yngre så är det ju oftast så att man använder ord i annan bemärkelse och inte alltid förstår vad det är man säger och det verkar som att dom flesta generationerna har använt sig av olika ord, jag minns t.ex när jag var i tonåren och vi flitigt kallade varandra för cp och tyckte att det typ betydde att nån var knäpp.
Det känns lite som att många människor krampaktigt håller kvar det här beteendet i vuxen ålder och då tycker jag att man liksom inte har något att skylla på längre och alla borde ta till sig ansvaret att respektera varandra.
Mer love å mindre kränkningar till folket! 🙂
Håller med Linda. Även om jag inte är praktexemplet på vårdat språk 😉
Däremot kan jag tycka att vissa dramatiseringar av vissa ord ger ordet en onödig kraft. Jag är hellre för att man ska avdramatisera saker för att på så vis göra ordet värdelöst. Så att säga.
Det är hur som helst en intressant diskussion och just negerboll har jag faktiskt hört mig för lite om med en som känner sig berörd. Personligen tar jag sällan illa upp av olika ord eller känner mig kränkt över huvud taget. Men man måste ju respektera att andra gör det.
Ordets makt läser jag. Det är verkligen spännande hur olika vi förstår ett ord och hur olika vi reagerar på det. Ord har ju oftast en egentlig betydelse som vi kan ha förstått eller tolkat på olika sätt. Ord är verkligt viktiga för mig. Att de används på rätt sätt.
Kränkningar hänger intimt ihop med våra värderingar. När våra värderingar utmanas kan man känna sig kränkt. Att bli exkluderad, att bli utpekad. Något som är vanligt förekommande när det gäller kränkningar med ord tycker jag är att använda ett ord som har en annan egentlig betydelse. Som att säga bög till någon som är heterosexuell. Blir en bög kränkt av att kallas hetero? Ett annat vanligt sätt är att vända en kunskap om en person mot någon utan någon som helst förankring i det samtalet handlar om. Att säga t ex “Norrlänningar går ju inte att prata med” om man inte är eniga. Generaliseringen i sig förminskar och dessutom finns det, helt utan tvivel, ingen sanning i det. Norrlänningar kan förstås bytas ut mot annan grupp som 08:or, blattar, tjejer osv.
Vet inte riktigt hur du menade med att dramatisera eller avdramatisera men det här var ett par sådana exempel jag kom på. Jag tror inte på att avdramatisera ord som cp och hora. Jag tror att de ska få behålla sin fulla kraft och användas i de sammanhang de passar. Jag tror heller inte på att dramatisera ett ord som chokladboll genom att kalla den negerboll.
Gillar dina tankar kring att respektera människors upplevelser av att ha blivit kränkta. Det lovar gott för ödmjuka och respektfulla möten. Tack för att du delar med dig av dina tankar, Benny!
Ja, Linda, mer kärlek åt folket!
Visst är det så. Jag sa också negerboll när jag var liten. Vet inte om jag kallade någon för cp men minns företeelsen väl. Jag minns Manolito i min klass som alltid fick utstå gliringar för sitt hår, lukt och sin uppenbarelse. Han stack ut från oss andra. Glasögonormar har jag också erfarenhet av för att inte tala om alla gånger jag inte blivit sedd i ett sammanhang beroende på mitt kön. Som t ex den där gången som det skulle skickas en medarbetare på en chefskurs och man tillfrågade en man som inte ville istället för mig som ville.
Jag kommer att tänka på uttrycket “stämningen är rå men hjärtlig”. Hur då brukar jag alltid tänka? Är det inte två motsatser? För mig är det så. Jag tänker också på att tider förändras och samtidigt är de som konserverade. Vi kallade varandra för cp och det är kanske inte lika vanligt idag. Kunskapshöjning? Idag är det vanligt att man kallar varandra för hora och fitta. Hur då, tänker jag? Vet man inte ordens innebörd? Eller är det så att det har uppstått en mutation som betyder något annat? I vilket fall så är det nedsättande eftersom det signalerar att du är en person som inte har ett värde för den du är. Du är ett kön eller dig kan man få för pengar.
Jag gillar dina tankar kring personligt ansvar – tänk på vem du är och vad du vill förmedla – ta ansvar för din kommunikation med andra. Jag tycker du är något viktigt på spåren med den vuxnes ansvar. Under min tid som förälder har jag också många gånger fått tillfälle på att fundera över vilket ansvar jag har för hur mina barn kommunicerar. Jag har tänkt att om inte jag utmanar deras tankar vem kommer då att göra det? Om barn utmanas från tidig ålder i sina tankar och användandet av sitt språk kan de lära sig att använda det efter eget huvud och egna värderingar. En förälder som säger t ex negerboll utan att reflektera överför gör det ju till en självklar sanning för sitt barn i samma stund. Då blir vuxenansvaret dubbelt så viktigt!
Tack för att du delar dina erfarenheter och tankar Linda! Ett viktigt inlägg i debatten.
Jo jag håller med och tack för dina fina ord 🙂
Det är intressant det du nämner om att människor kallar varandra för fitta eller hora också tycker jag, just den där kvinnliga vinklingen på orden som ger dom extra tyngd.
Det är inte alls lika vanligt att nån kallar nån för kuk tex och luder det vet ju alla att endast kvinnor kan vara, det är läskigt hur en syn på kvinnor kan reflekteras i “vardagsspråk” och utan att dom som använder sig av såna ord ens reflekterar på att det finns olika djup och olika nivåer i allt.
Det hjärtligt råa som oftast maskerar kvinnoförtryck i humor och påstår att man är en bitterfitta som inte fattar ett skämt om man säger ifrån och påpekar att det absolut inte är ok.
Amen to that Jeanette! Den vuxnes ansvar och jag tycker du är så sund och det är konstigt att säga och hylla någon som gör något så självklart som att ta sitt vuxen-ansvar men det är ju lite så världen ser ut på många ställen, människor inser sällan sin vikt i sina barns liv. (eller det är iaf det jag tror och hoppas för det vore hemskt att tänka att människor inte bryr sig eller orkar göra sitt jobb som förälder)
Jag har också tänkt mer och mer på vad jag vill ge mitt barn när det kommer ut 🙂 och det är självklart en massa kärlek och trygghet men också självrespekt, och respekt emot andra människor och det kan jag bara ge om jag själv är respektfull, att vara trygg nog att säga ifrån och att vara nära sig själv och att förstå att man duger precis som man är.
Då kommer det där med att se andra för vilka dom är och tycka att det är självklart och ok, av sig själv tror jag.
Det är våra barn som är framtiden och vi kan bara hoppas att allt blir bättre med tiden!