Låt mig stolt presentera Sandra Niemi, min dotter som debuterar i novellantologin Under misteln i november. Jag är inte bara stolt moder till flickebarnet utan också respektfull författarkollega som delar bok med henne i höst!
Läsglädje till dig!
/Jeanette
Hej!
Jag heter Sandra och är 21 år, det kan tyckas ungt men jag har redan hunnit skaffa mig åldersnoja. Det är inte därför jag skriver detta inlägg. I början av sommaren kom jag igång med att skriva, jag har haft olika perioder där jag skrivit, när jag precis lärt mig skriva skrev jag olika böcker. Alltså de var ju några A4 papper som vikts på mitten och sedan häftats ihop i vecken och hälften av sidorna var bilder som jag ritat, men böcker lika mycket för det. Sista året i gymnasiet så fick jag välja tre valfria ämnen. Den praktiska sidan i mig valde Matte 3 och Engelska 7, sedan belönade jag mig med Konstnärligt skrivande. En kurs som gav mig mycket glädje, vi var inte många och de flesta var redan mina vänner. Kursen avslutades med att vi gruppvis skrev ett bokmanus.
När jag sedan började mina universitetsstudier så kom jag av mig med skrivandet, plugget tog över. Tills i början av denna sommaren. Jag fick tips av mamma Jeanette om att Ordberoende förlag hade en novelltävling, hade det inte varit så att jag kört fast med min programmeringsuppgift hade jag nog inte nappat. Men nu var jag fast och sommaren stod om hörnet, det vill säga noll motivation till allt vad studier innebär, så jag gjorde det som jag gör bäst; prokrastinera! Utan att riktigt veta vad den skulle handla om började jag skriva och lät historien själv bestämma vart den skulle ta vägen.
När novellen var klar insåg jag att det här med att skriva var ju ganska kul. Så jag gjorde det ända vettiga jag bestämde mig för att utmana mig själv till något jag aldrig gjort för, jag skulle skriva ett bokmanus helt själv. Jag ville skriva längre än vad jag ensam någonsin gjort. Så jag öppnade ett nytt dokument och började skriva. Utan någon egentlig plan, jag visste hur jag ville att den skulle sluta. Vägen till slutet fick bli vad det blev. Så är det nog ganska enkelt att förstå att jag fick problem längs vägen. Här kommer några fallgropar jag hamnat i och hur jag klättrade ur dem.
- Skriver för kort.Jag har alltid haft svårt för att skriva långt, det gäller både skönlitterära texter såsom uppsatser. Noveller gillar jag då de ska gå snabbt fram och det är inte så mycket utfyllnadstext som fortfarande måste vara intressant. Det jag gör när jag upplever att ett stycke eller ett kapitel är för kort är att jag ändrar storleken på pappret, från A4 till A5, helt plötsligt ser stycket mycket längre ut och kapitlet är fler sidor längre. Då kunde jag helt plötsligt få bort hjärnspökena om att det inte dög och fokusera på berättelsen igen.
- Återvända till texten.När jag precis kommit in i en del som var svår för mig, en lugnare del, en del i manuset där det inte ska hända lika mycket men som fortfarande ska vara intressant så åkte jag bort på semester och skrev inte under hela vistelsen. Inte att rekommendera. Det blev svårt för mig att komma igång igen, så om du kan, undvik att lämna manuset i längre stunder när du skriver en svår del. Alternativt, för korta anteckningar av vad som händer i varje kapitel. Detta kan användas som planeringar om du skriver det innan kapitlet men också som en påminnelse om vad som har hänt i din bok. Det kan du läsa när du behöver komma in i manuset igen och inte vill läsa hela boken.
- Bolla idéer.När jag kör fast, inte vet hur jag ska fortsätta eller känner att det inte händer något i mitt manus så pratar jag med min mamma. Nu råkar min mamma vara skrivcoach, så hon har en viss erfarenhet med texter, men bara att prata med någon och få synpunkter och stöttning har hjälpt mycket. För dig kanske det är en kompis, partner, vän eller en främling på en parkbänk 😉
Om några veckor börjar jag skolan igen och jag vet inte hur mitt skrivande kommer att gå. Mitt manus är inte på långa vägar klart och jag har fortfarande många gropar att ta mig ur, men jag har nått ett mål, jag har skrivit längre än vad jag någonsin har gjort förr. Och glöm inte, idéer kommer inte alltid från ovan, ibland är det bara att börja även en tom A4 sida kan vara läskigare än en skräckfilm.
Lycka till!
/Sandra Niemi
PS
Vill du också ha stöd i ditt skrivande, någon att bolla med? Välkommen till Skriv! Gemenskapen för oss som skriver.
