En skrivare som drar nytta av minikursen “Kreativa skrivövningar“!

May-Louise Andersson har skickat mig texten som kom fram när hon gjorde en av skrivövningarna i minikursen  “Kreativa skrivövningar“. Serien är helt gratis och du behöver bara lämna din e-postadress så kommer den första av sexton skrivövningar. Sedan kommer en i veckan direkt i din inkorg under sexton veckor. Gå in och beställ din minikurs, du också!

Den här texten är kommen ur femton minuters flödesskrivande. När vi flödesskriver så låter vi våra tankar komma, bara flyta ut över pappret. Helt utan att gå tillbaka, stanna upp eller redigera. Tanken är att låta tankarna spela fritt och se vad som kommer till oss när vi inte anstränger oss. Ofta är det anmärkningsvärt mycket vi har i våra tankar som är riktigt bra stoff att skriva vidare från. Kanske inte användbart vid första anblicken men man kan arbeta vidare och det kan ge fina uppslag till hur man kan gå vidare.

Så här skrev May-Louise. Det är helt oredigerat, så det finns ingen mening med att släppa fram språkpolisen.

“Skuggan av det inre syntes i spegeln. Det var inte alls meningen. Var hade hon tagit vägen? Den där tjejen som brukade kisa emot mig? Borta. Långt borta.

Jag satte mig framför spegeln. På golvet med benen i kors. Kände mig mycket pedagogisk. Nu skulle jag gå till roten med allt. Och jag var inte tilåten att resa mig förrän jag gått tillväga så som läraren hade sagt. Skriva ner allt var det bästa, det hade han sagt. Men det borde gå minst lika bra att bara tänka igenom allt istället. Eller både ock kanske. Jag kunde väl skriva ner senare? Ja, så skulle det bli.

Först kände jag mest av att det var ett tusan så hårt golv jag satt mig på! Det hade jag inte lagt märke till förut. Däremot var plastmattan i hallen rätt smutsig. Listerna hade jag inte torkat sedan jag flyttade in. När var det? Åh, det måste varit då när Putte flyttade ut. Ja, min kollega på jobbet. Puttes lägenhet som jag varit på fest i lite då och då. Inte hade den väl varit så smutsig då på den tiden? Nä, helt säkert inte. Men så var han bättre på att hålla ordning än vad jag är – det har jag aldrig varit. Hemma klagade mamma på att jag slarvade bort allt. Märkligt, jag hade bara ett litet rum. Det bodde bergis någon under sängen – någon som tittade upp lite då och då och snodde mina saker. Argast blev jag den gången då mitt rosa nagellack försvann. Hur gammal kunde jag varit då? Runt 12 tror jag. Dagen efter skulle vi ha gemensam gympa. Och Bosse skulle vara med. Såklart. Han gillade gympa och var alltid bäst på alla bollsporter. Jag brukade kika på killarna när de hade lektion – visst var det korkat att skolka för en sån sak. Men men…jag gillade bättre det än att sitta på biologilektion och glo på burkar med grodor i nån lösning.

Det verkar som om jag kommer bort ifrån ämnet. Eller jag kanske ska gå till botten med allt? Ja, det är meningen. Läraren hade talat extremt sakta och poängterat att det var viktigt att ta alla lektioner på allvar. Och det skulle jag göra. De var dyra. Lektionerna alltså. Hade jag fått välja, vilket jag inte fått utan det hade Klara-Kalla gjort, då hade jag valt någon konsert istället. Nä, jag vet. Hon heter inte så men hon liknar en Klara-Kalla. De där blå ögonen, klara som en fjällsjö. Och kalla händer som iskuberna i min lördagsdrink. Va? Ok, drinkar! Visserligen ska jag gå till botten med allt..tjat tjat om det, men någon måtta får det vara. Det ska inte bli någon dagbok det här!

Jag sitter på golvet. Ok, nu är jag tillbaka i det rätta mentala tillståndet. Andas djupt och sakta. Mina mysbyxor har krympt och skär in lite i midjan. Och de sitter rätt tight runt fotlederna också. När köpte jag dem? Det var nog när jag skulle ut och shoppa loss den där dagen. Vi skulle ha personalfest och mina kläder passade verkligen inte in på det där lyxiga kontoret. Fattar inte hur jag kunde få jobb där förresten? Om det inte varit för att Vendela hade dykt upp, ja, då hade jag varit fast på McDonalds många år till. Ödet eller slumpen, jag arbetade nu på ett fint ställe. Även om jag visste sanningen om den där “finheten”. Utåt sett var allt bra, men SEN DÅ? Jag kanske skulle tipsa en journalist? Vilken tidning skulle jag välja – Aftonbladet eller kanske någon känd bloggare? Då skulle jag säkert komma med på bloggen med både namn och foto. Ville jag det? Kanske.”

Jag blev rysligt nyfiken på den här karaktären och den dyra kurs hon går. Jag skrattar igenkännande när hon har svårt att hålla fast tankarna – de irrar iväg hela tiden. Genom tankarnas irrgångar lär jag känna karaktären på ett bredare plan och jag fattar tycke för henne. Jag skulle gärna läsa mer om henne. Det finns helt klart något att bygga vidare på här.

Tack May-Louise för att du delade med dig av din text!

/Jeanette

Comments

comments