Maria Arell får skrivkursen “Bygg din berättelse!”

 

skrivövning, skrivkurs, kreationslotsenIdag säger jag grattis till Maria Arell som skrivit om Rafael Silverstare. Många andra har gjort samma sak och jag skickar ett varmt tack till er allesammans för att ni gick igång, skrev och väntade tålmodigt på att jag skulle välja en av texterna och meddela er vem som får skrivkursen “Bygg en berättelse!

 

Jag fick mycket att läsa och jag har njutit av Rafael som fågel, kanin, hund och människa. En och annan elaking och många som är verkligt sympatiska. Alla blev helt olika trots att de hade samma grundförutsättningar!

 

Valet föll på Marias text eftersom jag blev mycket nyfiken på hur detta ska avlöpa. Det slutar innan vi får veta det, mycket spännande. Jag blir nyfiken på Rafael, på Millan, deras relation, vad som har hänt och framförallt vad som ska hända. Du kan läsa hela hennes text nedan. Texten är ett resultat av en skrivövning som jag lade ut på bloggen med visa givna förutsättningar. Maria skrev själv att det var knappt om tid med 30 minuter – nu får vi aldrig veta vad som hände. Det hoppas jag verkligen att vi får! Skriv en fortsättning Maria så kan jag publicera den också. 🙂

 

Vad tror du händer? Dela gärna i kommentarerna. Eller hojta GRATTIS till Maria!

 

Tack för alla bidrag och grattis till dig Maria! På måndag kan du påbörja programmet “Bygg en berättelse!” Den är naturligtvis öppen för er andra också – alla som är intresserade att skriva en berättelse samtidigt som man lär sig om en dramaturgisk modell är varmt välkommen till kursen. Just nu på introduktionspris. Läs mer och anmäl dig på kurssidan.

Skön läsning!

/Jeanette

 

 

Rafael Silverstare

Av Maria Arell

 

Hans mor hade alltid sagt att han var som en fisk i vatten och att det var ett under att han inte utvecklat gälar. Det hände fortfarande att hon på skoj kikade bakom hans öron för att se om det hade vuxit ut några efter en speciellt lång dag i vatten trots att Rafael nu var 15 år. Han brukade slå undan hennes hand och skratta lite.
”Men mamma, har de inte vuxit ut några ännu, så kommer det heller inte att göra det.” Hon smekte honom ömt över håret och log mot honom.
”Du är precis som din far”, kunde hon säga då och något sorgset kom över henne. Hon gillade egentligen inte att han vistades i vatten. Han själv hade en något tvetydigt förhållande till vatten. Fadern hade omkommit i en drunkningsolycka och modern hade ofta förbjudit honom att bada och Rafael hade länge försökt lyda henne, men alla historier hon berättat om fadern och hans djuphavsdykning hade gjort honom för nyfiken.

Just den här dagen fanns det en anledning till att han befann sig under vattnet. Han gömde sig. Han hade gjort något oförlåtligt. Det var bara en tidsfråga innan Millan fick reda på vad han gjort. Han hade lyckats undvika henne i flera dagar och visste att hon letade efter honom. Konstigt nog hade hon inte letat i vattnet. Hon var ju en av de få som visste om hans talang.

Han kämpade emot kroppen. Hans 15 minuter var snart slut och han behövde luft. Hungern var ännu mer påtagande än att luften i hans lungor var på väg att ta slut. Han kände sig trygg där under vattnet. Han gillade det egentligen inte, men när han upptäckt sin talang uthärdade han. Det var som att komma ner i en helt annan värld. Lugnt och fascinerande. Hans mage knorrade för femtioelfte gången och han började erkänna sig besegrad. Han var tvungen att lämna sitt gömställe snart. Han simmade in mot land. Tog sikte på den lilla bryggan han hittat några dagar tidigare. Den som få använde. Stora alar omfamnade den och gjorde den i princip osynlig från stigen som löpte längs med vattenkanten.

Efter ett par kraftiga simtag var han där. Han hävde sig upp på bryggan och satte sig.
”Trodde väl att jag skulle hitta dig här.” Rafael ryckte till och snodde runt. Där stod Millan. Hon såg ut som ett åskmoln med det röda kortklippta håret på ända. Hon stod med armarna i sidorna och blängde på honom under lugg.
”Grattis”, mumlade han och insåg att det inte var den smartaste kommentaren. Hennes grå ögon mörknade avsevärt.
”Rafael Silverstare!” Orden kom som en pisksnärt. Han ställde sig mödosamt upp. Magen morrade högljutt och han grimaserade.
”Millan”, sa han. Funderade på vad han skulle säga, var inte helt säker på hur mycket hon visste eller om hon ens visste. Med tanke på hennes hållning så antog han att hon visste. Han försökte köpa tid. Visste inte hur han skulle förklara det oförlåtliga. ”Jag visste inte att du kände till det här stället.” Han såg sig menande omkring. Trädgrenarna som böjde sig mot vattnet och omgav bryggan var gröna och grenverket tätt.
”Jag känner dig tillräckligt väl.”
”Följde du efter mig?” Han tittade misstänksamt på henne. Det var i så fall något nytt.
”Skulle aldrig falla mig in!” Hon såg förnärmad ut. ”Så intressant är du inte.” Hennes ansiktsuttryck mildrades. Han skrapade med skon mot det väderbitna träet och ryckte lätt på axlarna.

Ett ljud från buskarna fick dem att vända uppmärksamheten mot land. Rafael utstötte ett äcklat läte. Kaniner. Kärlekskranka kaniner. Mitt uppe i den mest intima av ögonblick.
”Åh så söta!” kuttrade Millan till hans förskräckelse.
”Ew, vidrigt.” Rafael rös.
”Det är helt naturligt, vet du”, påpekade hon. Rafael skakade på huvudet. Det spelade ingen roll hur naturligt det var, han avskydde verkligen kaniner och deras ogenerade kopulerande i tid och otid. Egentligen borde han vara tacksam för kaninernas show. Millan såg betydligt gladare ut nu. Kanske han skulle slippa undan. Han mage mullrade igen.
”Du, Millan, jag måste verkligen hem och äta. Jag är utsvulten.” Hennes ögon vändes mot honom igen och smalnade.
”Tro inte att du kommer undan så lätt, Rafael.” Han kände hur han krympte inför hennes genomskådande blick. Hon hade alltid haft en kuslig förmåga att veta precis vad som försiggick i hans huvud.
”Förstår inte vad du menar”, sa han med en så oskyldig min han förmådde. Hon tog några steg mot honom så att de stod helt tätt ihop. Hon stötte ett pekfinger i hans bröst.
”Hur understår du dig? Hur kunde du?” Hennes röst brast. Plötsligt såg hon så sårad och vilsen ut att allt han ville var att krama om henne. Arga tårar letade sig ner för hennes kinder. Han höjde handen för att torka bort dem, men hon slog undan den.
”Förlåt”, mumlade han. ”Jag tänkte inte…”
”Hela byn vet nu!” Rafael sänkte skyldigt blicken.

Comments

comments

Login