En skrivprocess – en hälsoresa
Erika Chotai skriver om hur hon använt skrivandet för att utforska frågor kring hennes egen person. Det tror jag många av oss gör men långt ifrån alla gör en bok av det. Hon skriver också om att ge ut sin bok själv och hur det är att arbeta med bilder.
Varsågod – Erika Chotai – att lyckas med sin bok.
Mycket nöje!
/Jeanette
Min skrivprocess, en hälsoresa med positiva resultat
Jag fick idén om att göra en liten bok av alla dagböcker och målningar, att faktiskt ta tag i min historia och göra någonting av den, eftersom jag så gärna vill komma vidare i livet och vara kreativ. Belöningen av boken har varit faktiskt det – att jag nu förstår händelserna bättre, och kan förklara för andra, samt att många säger att de känner igen bitar ur situationen. Det har varit enormt stärkande. Jag analyserar mina egna bilder, för att få ett perspektiv på mina egna känslor. Hur skulle jag beskriva den här bilden idag, om jag frigjorde mig från mina tidigare känslor kring den? Hur ser jag på mig själv, i dåtid – nu efter att jag normaliserats? Intressant, tycker jag.
Foto: Erika Chotai
Min bok heter ”Dread locK – Vad är Frihet?”, eftersom jag då den skrevs kände mig känslomässigt förvirrad kring vad som var värst: känslan av att bli kvävd, eller känslan av att tappa fotfästet. Jag ville hitta landet mitt emellan, där jag kan trippa omkring på tår och ta en flygtur ibland, men att ha ett hem att landa i, ett bo där man känner sig trygg.
Vad består den här förvirringen, slitningen eller spänningen i? Varför vill jag ha ett visst mått av osäkerhet, och på bekostnad av vad är det jag tar mig mina friheter? Eller är det tvärtom, att ju mindre frihet jag tar mig desto svårare får jag att stå med fötterna på jorden?
Jag ville undersöka VAD frihet är, hur det känns att vara fri, vad motsatsen är och hur den skulle kännas. Något jag kunde hänga mig fast i var de rep-lika dreadlocksen som jag sparat i en garderob: eftersom jag ser dem som ett uttryck för biologisk och social historia, samt som ett konstnärligt uttryck, är de ett slags installation om mig. De var ett sätt att uttrycka min personlighet, och jag tror att många med dreadlocks förstår vad jag menar – det är som en lejonman, något lite heligt över det hela. Ett andligt beskydd, fast i fysisk form.
Samtidigt smakade jag på orden dread (fasa, ångest) lock (lås), och kom fram till att här jag min nyckel. Jag vill få ett slut på eländet, jag vill att min nystart blir tydlig på något sätt, jag vill bevisa vad som är dåtid och vad som är drömmar och vad som är nu. Drömmar som slagit in eller inte, det spelar ingen roll. De är ändå mina och det är jag som bestämmer vilka som ska gå i graven med mig och vilka som ska bevaras. Vilka som är förbrukade samt vad som finns kvar att ta av. Vissa saker ”gick fel” – och de mardrömmarna vill jag på intet sätt se återskapas hos andra. Låt mig ha min mentala förmåga att leda mig själv ut ur trasslet jag skapas, för bara jag kan den rätta vägen.
Jag hade tappat rättigheten att få hålla hemligheter och bestämma över mina tankar; hade inget mentalt lås kvar. Det upplöstes av den stress jag upplevde och som fick sitt klimax kring 1999 i Australien. Jag hade missat mitt arbetsvisum och kunde inte ta jobb. Arbetslösheten tog död på stabiliteten. De här känslorna vill jag ska gå i graven tillsammans med mina vackra hårtussar, lockar eller vad man nu vill kalla dem (”flätor” säger många, eller ”rasta flätor”, men det är en helt annan sak – det är flätor, sådana som Milli Vanilli hade på 80-talet. Dreadlocks är hår som tovat sig till en korv). Det är en dåtid som stängs ute med stort hänglås på dörren. Boken är uppdelad i tre små delar: ”Vad är frihet?” kort om paradoxen att frihet förutsätter ett liv att känna sig fri från. Men också fri i (också efter Thomas Di Levas låt med samma namn), ”Vad hände med min frihet?” om att försöka hitta tillbaka till självrespekten genom att analysera gammalt groll, och ”Jag har nyckeln”, som går djupare in i tankarna kring sambanden mellan kärlek och frihet, att kärlek är frihet men att det även kan bli ett fängelse. Sådant är livet, och drömmarna och fantasin är länken till en känsla av frihet, för mig i alla fall.
Summa summarum blir att vi alla har en egen sanning, och i sökandet efter den är skrivkonsten ett utmärkt verktyg!
Formen jag valde är konst-bok, collage-bok, eller något i den stilen. Jag ville inte avslöja för mycket, utan min avsikt var att skapa egna associationer hos läsaren. Vem var jag egentligen? Att låta lite bero, eftersom hälften av mitt liv är oskrivet. Lite som att kasta ut mitt metspö, för att se vad som kommer in…
Så vad jag gjorde var att jag skapade ett konto, valde mallar, kollade priser och allt det där. Att välja färg var mycket kostsamt, men eftersom alla mina bilder var i färg så fanns det inte något annat alternativ.
Sedan försökte jag hålla i minnet alla mått och marginaler medan jag jobbade sida för sida med att välja ut material. Helt egenhändigt, ganska oproffsigt eller enligt Do-It-Yourself-praxisen.
Det var som om jag blev tvungen att kartlägga händelserna (”brottsplatsen”) först, med hjälp av foton och teckningar och sådant som jag skrivit i mina dagböcker. För att förstå något alls av min historia. Detta jobb har fått mig att inse hur många normalitetsmallar det finns inom samhället, som utesluter massor av människor exempelvis enligt normer kring sexualitet, funktionalitet, kön och ålder. Jag har startat ett Nyhetsbrev med tillhörande blogg, som ska lyfta fram ett bredare spektra än den vanliga vit-heterosexuell-medelålders-man-bilden. Och jag har absolut inget emot den utgångspunkten, men det finns väldigt många andra sätt att se på saker också, den är bara ett av alla möjliga ramverk.
Foto: Erika Chotai
Jag har för tillfället ett nytt skrivprojekt där jag jobbar med olika frågor kring lärande och läkande. Just nu funderar jag mycket över vad den boken tar avstamp i. Och över föreställningar om vad som är normalt och vad egentligen intelligens handlar om. Jag måste gräva djupare i det som min egenpublicerade lilla bilderbok grävde fram. Det handlar om mig, men samtidigt så har jag upptäckt hur många som har varit med om liknande saker… Allt bygger på min egen experimentlusta och nyfikenhet. Det är på sätt och vis en kritik mot de strukturer som samhället värdesätter idag, där så många klassas till utanförskap.
Mitt konstnärliga skapande har fått ett innehåll i och med att jag nu vet mer om hur det visuella är kopplat till mitt psyke, och hur jag uttrycker mina bilder i ord. Språket kan verka terapeutiskt.
Något som jag med boken också ville visa på var nog att mina dreadlocks hängde ihop med min livsstil när det begav sig. Konsten jag gjort har en kulturell koppling till vad jag lät hända med mitt hår, och när jag hamnade i ”fel” miljö skar sig håret med min livssituation. Det är därför jag ger håret ett sådant symboliskt värde – det får representera hela min förändringsprocess.
Jag hoppas att andra kan dra nytta av att läsa om mitt sätt att hantera detta gap mellan kulturer. Och att mitt projekt att rota fram gamla bevismaterial kan inspirera andra till att lappa ihop de trasiga sidorna i sina liv genom skapande. För mig är det som syret jag andas.
Erika Chotai,
Vårby,
Februari 2014.
Boken går att köpa på Lulu, eller genom min hemsida (skicka ett mejl!).
Mitt nyhetsbrev läggs ut på Kreativt Skapande, en blogg som du hittar här.
