Så kan man väl inte göra?

 

Idag berättar Christina Gustavson om att utmana sina egna tankar och att bidra med sin expertiskunskap till medmänniskor som behöver det. När Christina hörde av sig till mig så var det extra roligt att inse att hennes första bok redan stod i min bokhylla! I den lärde jag mig mycket om vad depression handlar om.

 

Varsågod – Christina Gustavson – om att lyckas med sin bok.

Mycket nöje!

/Jeanette

 

Så kan man väl inte göra?

 

Om hur det kom sig att jag skrev en bok.

 

Hur jag skriver? Jag börjar ofta med ett spiralblock i A4-format och en blyertspenna. Blocket använder jag först som ett klotterplank och skriver snabbt ner det som dyker upp i mitt huvud. Jag låter blocket ligga framme, lätt synligt och lätt åtkomligt. Om jag sätter mig framför TV:n ligger det bredvid mig. En dag får jag så lust att närma mig datorn. Då öppnar jag ett nytt dokument, funderar ut en arbetstitel och skriver den som rubrik och sparar. Sen suger jag på den i mina tankar som man suger på en karamell. När jag bara klottrat ett tag har jag samtidigt tänkt igenom mitt material och börjar ana en struktur. Då gör jag en lista på huvudteman. Sedan på underrubriker som jag vill ha med. Detta utgör sedan ett skelett, som jag följer när jag lägger till text under alla rubrikerna. Ofta ändrar jag om, lägger till och tar bort under arbetets gång. Någon gång ungefär halvvägs brukar jag bli trött på min egen text, börjar få väldigt lång ”ställtid” och får tvinga mig till att skriva. Sedan, när jag är nästan klar, blir det roligt igen och jag får energi nog att skriva färdigt.

 

Det riktigt svåra för mig är att hitta ett bra tema, som bär och ger mig energi under hela skrivprocessen. Jag får många idéer, går igenom den första fasen fram till dess att jag har en lista på huvudrubriker, men lägger det sedan i min ”skrivbordslåda” i datorn eftersom jag inte tyckte det blev bra nog för att driva mig vidare genom den mödosamma skrivprocessen. För mitt manus kommer inte till med lätthet. Det kräver en kraftansträngning varje gång. Här följer två exempel på hur det gick till när jag fångade en idé som jag tyckte höll:

 

I mitt arbete mötte jag många deprimerade, som inte själva visste om att de var just deprimerade. Många anhöriga och vänner till personer som inte mådde bra frågade vad man kunde göra för att hjälpa. Jag letade efter lämplig litteratur men hittade inte det jag sökte efter.  Jag förstod då att det fanns ett behov av en sådan bok.
 
Det kliade i fingrarna och jag började skissa på ett manus, men trodde aldrig att det skulle kunna bli utgivet. En bekant tyckte att jag kunde kontakta ett förlag och fråga om de inte ville ge ut den. ”Men så kan man väl inte göra”, svarade jag. ”Det vet man inte innan har försökt” kontrade den jag talade med.
 
Jag tog mig tid att gå igenom det material jag samlat på mig, strukturerade upp det ordentligt, skrev en disposition, en tänkt innehållsförteckning och ett synopsis. En dag när jag repat mod tänkte jag att det får bära eller brista, det värsta som kan hända är att jag får avslag och det var jag helt beredd på att få. Innan jag hann ångra mig ringde jag upp förlaget, mumlade nåt generat i växeln men blev kopplad till en redaktör. Jag presenterade mig och hon  hörde på min idé och bad mig sända mitt material.
 
Ganska snart blev jag uppringd, och till min stora förvåning ville de skriva kontrakt! Jag trodde knappt det var sant! Jag fick en ”deadline” när jag skulle leverera ett färdigt och komplett manus. Med andan i halsen skrev jag, och lyckades bli klar i tid. Efter en redigeringsperiod med bollande fram och tillbaka fick jag äntligen godkänna ett omslag – och så kom då boken ”När någon i din närhet har en depression.”
 
Eftersom den nu är slutsåld på förlaget har jag ansökt om och fått förlagsrättigheterna, vilket innebär att jag nu kan ge ut den själv om jag vill. Och det vill jag, så den kommer… När den finns tillgänglig så meddelar jag det på min bloggsida – www.gustavson.se.

 

Kreationslotsen, gästblogg

Foto: Christina Gustavson

Efter en tid hörde förlaget av sig igen och frågade om jag kunde skriva en bok om psykopater. Det trodde jag att jag kunde så vi skrev kontrakt. Den här gången var det annorlunda eftersom det var ett beställningsjobb, inte något jag skrivit med iver, lust och brinnande inspiration. Jag hade inte heller förberett mig.
 
Efter att ha arbetat ett tag med att försöka strukturera upp en plan och skriva en disposition tyckte jag inte det kändes intressant att bara skriva om psykopater. Begreppet var för snävt i mitt tycke. Så jag föreslog förlaget att jag skulle kunna få bredda ämnet och inbegripa strulpellar också. Det gick de med på. Sedan följde en riktigt stressig tid då jag hela tiden tänkte att jag måste säga upp kontraktet, för det här klarar jag aldrig. Men jag ville inte ge upp, det vore för snöpligt, så jag försökte sporra mig själv och tänkte varje dag att jag måste kämpa en dag till, bara en dag till… och till slut hade jag ett manus.
Så kom boken ”Från strulpellar till psykopater” till.

 

Jag har arbetat både med förövare och brottsoffer och fortsätter nu skriva (böcker och blogginlägg mm) för att försöka hjälpa dem som råkat illa ut. Det är så mycket jag skulle vilja säga till dem som utsatts för våldsbrott, psykisk misshandel, svek och bedrägeri!
 
Följ min blogg på www.gustavson.se. 
Läs gärna min bok ”Från strulpellar till psykopater” (den finns överallt, Adlibris, i bokhandeln eller på bibliotek). Där får du både fakta, hissnande beskrivningar ur verkliga livet och råd om hur du kan få hjälp!

 

Christina Gustavson

 

Comments

comments

Login