Om att födas som författare

Annika Estassy berättar om vägen till att bli författare. Det handlar om att lära sig, göra om och att aldrig ge upp! Riktig feel good.

Läs och inspireras. Varsågod – Annika Estassy – om att lyckas med sin bok.

Mycket nöje!

/Jeanette

Om att födas som författare

Så där, då var jag klar.
Texten är redigerad och korrekturläst. Den drar i kopplet, längtar ut, önskar bli fri. Snart måste jag koppla loss den, vare sig jag vill det eller inte.

Foto: Annika Estassy

Ännu en berättelse är alltså på väg att förvandlas till bok och möta sina läsare. Den här gången heter romanen Croissants till frukost. Våren 2013 hette den Solviken. Upphovskvinnan är densamma (jag!) men trots det har skapelseprocessen skiljt sig åt. Min mamma brukar skämtsamt kalla mig, hennes förstfödda, för sin ”kladd”, barnet hon övade sig på innan det var dags för min lillebror och lillasyster att göra entré. Lite på samma sätt är det med mina två böcker. Med Solviken lärde jag mig att skriva en roman. Jag övade och övade tills jag kunde. Med Croissants blev jag författare på riktigt.

Men vi tar det från början.
Jag är en bokmal och har alltid varit. Ibland undrar jag om jag inte lärde mig läsa innan jag lärde mig gå, men eftersom mamma påstår att jag inte bara gick utan sprang när jag var 10 månader gammal redan, är det förmodligen så att jag, precis som de flesta andra, knäckte läskoden i skolan. Det var i varje fall där som jag lärde mig att skriva. Och skrivit har jag gjort sedan dess: artiklar, uppsatser, PM, protokoll, dagböcker, blogginlägg … Ingen roman dock. Det fanns inte i min sinnesvärld att jag någonsin skulle göra det, romaner var något som Författare skrev, inte vanliga skribenter som jag.

Foto: Annika Estassy

En dag fick jag för mig att anmäla mig till en skrivarkurs, bara för mitt eget höga nöjes skull. För att bli en mer medveten läsare och, kanske, för att en dag kunna jobba på ett bokförlag. Eller starta ett.
Skrivarkursen innebar att vi dels lärde oss hantverket, dels skrev och läste varandras texter. Där någonstans sattes en boll i rullning. Eller om det var en hemlig dörr som öppnade sig, en dörr som ledde mig rakt in i en värld jag aldrig någonsin trodde att jag skulle bli en del av.

Plötsligt fick jag svårt att sova om nätterna, vaknade stup i kvarten med huvudet fullt av scener och karaktärer, hörde röster och såg syner. Först trodde jag att jag drabbats av en ovanlig och tidig form av demens. Eftersom mamma släktforskar frågade jag henne om vi möjligen hade galenskap i släkten. Jodå, det fanns gott om tokar bland våra förfäder, kyrkböckerna förr i tiden var inte direkt diskreta när de kategoriserade sockeninvånarna …

Jag gick färdigt skivarkursen, anmälde mig därefter till flera till. Är man tokig så är man. Så småningom fick jag struktur på galenskaperna och en berättelse började ta form. Där fanns fyra vilsna själar, där fanns ett solgult trähus, där fanns en tjock katt och en glittrande vik. Jag byggde upp min historia enligt konstens alla regler, skrev synopsis, planlade mina scener och kapitel, tänkte på konflikter och mål och karaktärsutveckling. Rena ingenjörskonsten!

Foto: Annika Estassy

Sakta men säkert växte berättelsen. Jag anlitade en skrivarcoach som höll mig i handen och jag anlitade en lektör, två ovärderliga investeringar. Arton månader och 85.000 ord senare hade jag fått ihop ett, som jag trodde, färdigt manus. Jag skickade det till ett bokförlag och fick en positiv refusering och en uppmaning om att jobba vidare med texten. Först då insåg jag vad det innebar att redigera. Det tog mig åtta månader att skriva om Solviken till den bok den är idag. Varje gång den refuserades skrev jag om den. I samma veva blev jag medveten om alla brister och utvecklingsmöjligheter som fanns i texten, allt jag omöjligen kunde ha vetat innan. Som tur var fanns min coach där, trygg och klok, när jag tvivlade.

Min nygamla berättelse antogs till slut av Frank förlag och i maj 2013 såg Solviken dagens ljus. Min lilla ankunge hade förvandlats till en svan, mitt kladd till ett alster som läsare, till min stora glädje och förvåning, var villiga att betala för att få läsa.  I november 2013 var det dags för Solviken att även födas som ljudbok och i januari 2014 kom den ut som pocket hos Månpocket.

Mamma frågade i våras om jag inte skulle skriva en ny bok och jag stirrade på henne och tänkte att nej, aldrig i livet att jag vill vara med om de här galenskaperna igen. Faktum var att jag, när det var som värst, trodde att jag skulle stupa på min post. Så att än en gång utsätta mig? Nja …

Foto: Annika Estassy

Men så vaknade jag en morgon med en boktitel i huvudet: Croissants till frukost. Med titeln följde en berättelse, den om Gabriel och Cecilia. Mamma tände på alla sina 75 cylindrar när jag berättade om den, maken likaså, för att inte tala om förlaget. Det här måste du bara skriva, sa min förläggare och som den duktiga flicka jag är började jag arbetet med min andra roman. Den här gången gick jag dock annorlunda till väga.

En febrig och sömnlös natt smög jag mig ut ur sovrummet, hämtade en av mina anteckningsböcker och min bästa bläckpenna och skrev ett synopsis i tre akter. Ett tragikomiskt drama. Istället för att planera hela scener som med Solviken gjorde jag en lista med händelser som jag ville ha med. Jag valde miljöer och skissade på tre olika slut. Vilket av dem det skulle bli, var upp till berättelsen att bestämma. Sedan började jag skriva.

Jag skrev långsamt men regelbundet, inte ryckvis som med Solviken. Minst 500 ord om dagen utom på fredagarna då jag unnade mig att göra annat, dricka ett glas vin och läsa till exempel. Med Solviken hade jag hela persongalleriet klart från början. Med Croissants hade jag endast Gabriel och Cecilia, förutom ett gästspel av Solvikens Niklas och Marie förstås. För det hade jag också bestämt, att min andra roman skulle vara en fristående fortsättning på den första.

Jag skrev och jag tänkte. Jag tänkte och jag skrev. Till slut visste jag inte om det verkligen var jag som bestämde över berättelsen eller om det var Gabriel och Cecilia. Jag släppte taget, övergav kontrollbehovet och lyssnade inåt. Där fanns allt jag behövde veta för att kunna berätta vidare. Jag vågade lita på min egen förmåga, helt enkelt. Lät känslan leda mig.

I slutet av oktober var jag klar. Jag kallade mitt manus för ett råmanus, men innerst inne kände jag starkt att det fanns absolut ingenting i texten som jag ville förändra. Mitt tragikomiska drama i tre akter var helgjutet och jag visste att hela korthuset skulle rasa om jag tvingades skriva om eller rucka på en enda scen. Som tur var tyckte varken min författarcoach, mina två testläsare eller mitt förlag att jag skulle ändra på något. Tvärtom.

Foto: Annika Estassy

Redigeringsarbetet tog tre veckor istället för åtta månader och bestod i att putsa på formuleringarna, vrida och vända på orden. I april kommer min nya roman ut. Jag älskar Croissants till frukost precis lika mycket som Solviken, men denna gång är min kärlek inte alls ängslig, jag är full av tillförsikt. Det kommer att gå bra för båda mina böcker, de kommer att klara sig fint utan mig.

Häromdagen frågade mamma om jag inte skulle skriva en ny bok snart. Jag log mot henne och svarade att jag är ju författare och vad ska en författare ägna sig åt, om inte att skriva böcker?

Annika Estassy
Februari 2014

Comments

comments