Tal i text – eller skillnaden mellan att berätta muntligt och skriftligt

 

Troligtvis tolkar jag rubriken ”Tal i text” som den här artikeln var tänkt att handla om, helt annorlunda de

Marinella Rolfart, Kreationslotsen, Månadens författare

Marinella Rolfart

flesta mer vana författare? Men jag blev sugen på att försöka formulera mina egna tankar kring detta med att skriva det man talar, inte bara hur man skriver en bra dialog, utan hur jag ska kunna berättar skriftligt det jag är van vid att berätta muntligt.

 

Hur skriver jag en berättelse som ska bli lika, eller mer, spännande och intressant för läsarna som för lyssnarna, när jag berättar den muntligt?

 

Jag är en berättare. Jag har varit en muntlig berättare i många år, kanske hela mitt liv? Redan som barn, påstod mina föräldrar… eller som då när jag hittade-på-ljög-olika-historier när jag kom försent till skolan e.d. Den sortens berättare är alla människor mer eller mindre. Men som vuxen har jag även varit/är jag, en muntlig berättare och aktiv inom det nät av storytellers som finns i världen och inom Berättarnätet Sverige. Jag berättar för lyssnare – sittandes i ring i vår lokala berättargrupp i Norrköping men även från scen inför en lyssnande publik. Och jag har hittat på eller återberättat väldigt många berättelser – men muntligt. Och även i form av teater och berättarteater.

 

Nu när jag sitter med mitt första BOK-projekt, inser jag att det är en himla skillnad på att berätta i skriven text mot att berättar muntligt, som jag är mest van vid.

 

”Jag fattar inte hur en berättelse som tar 17 minuter att berätta tar en vecka att skriva ner!” Så skriver berättarkollegan Christina Claesson sin blogg. Hon fick i uppdrag av Glimmingehus att skriva ner en av de berättelser hon har berättat där, hundratals gånger, för besökare. Trots att hon kan berättelsen utan och innan – muntligt, så tar det henne mer än 4 dagar att skriva ner den, så den blir bra även i skriftlig form.

 

Därför räds jag nu att skriva ner berättelser, som även jag framfört bitar av muntligt, så det ska bli en bra bok. En roman, en autofiction och förhoppningsfullt bra litteratur. En riktig utmaning.

 

Och när jag just läste en recension av Tommy Berggrens memoarer med titeln ”Tommy”, förstår jag att det är en utmaning för fler än för mig.

 

”Från början stod journalisten Betty Skawonius som medförfattare. Hon har dragit det tunga lasset: research samt 600 timmar inspelade intervjuer och samtal…som Tommy sen tog befälet över själv. Han är ju en utpräglat muntlig berättare och hans röst hörs verkligen i texten på gott och ont. En del uddlösa historier får skyllas på göteborgsk pratglädje, liksom att det i skrift blir rätt töntigt när han till exempel härmar Ingmar Bergman med många ”fy fan” och ”serru”…”

(Gun Zanton Ericsson Norrköpings Tidningar 2017-05-27)

 

Jag vill här förstå skillnaderna i hur man berättar, genom att utforska tre olika sätt att berätta och gestalta en berättelse/ historia /handling.

1.Muntligt berättande. 2. Teater. 3. Skriftligt berättande.

 

Muntligt berättande

Marinella Rolfart, Kreationslotsen, Månadens författare

Marinella Rolfart

För mig som hållit på med berättande i hela mitt liv, både från teaterscenen och i den växande rörelsen med muntliga berättare, är det mycket enklare att förmedla en berättelse muntligt. Det känns lätt och naturligt. Och det genom mitt sätt att berätta, alltså HUR jag berättar. Då kan jag använda tonfall, mimik, inlevelse i berättelsens tema och handling. Jag kan anpassa mig till lyssnarnas situation, åldrar, sinnesläge, förväntningar och till platsen.

Det är även lätt att anpassa sig till hur långt tid jag har på mig. Samma berättelser kan jag berätta för vuxna på en seriös konferens eller för barn i en skogsglänta.

En Muntlig berättare kan improvisera och använda tonfall, mimik och rösten på ett sånt sätt som fångar in just de lyssnare i just den lokalen.

 

Inget skrivet manus

När jag berättar muntligt har jag inget skrivet manus. Jag har INTE lärt in en text utantill, för då blir det teater, dvs. att jag framför en inövad monolog. (se nedan). Som muntlig berättare återger jag en berättelse, jag hittat på eller lärt mig, med mina egna ord. Ord som kommer ut ur munnen i samma sekund jag uttalar dem. Ord som jag väljer hela tiden anpassat till lyssnarnas lyssnande. Så att jag kan påverka dem, dra in dem i berättelsen. Är dom med mig? Lutar dom sig till och med framåt för att inte missa ett ord? Eller sitter dom bakåtlutade och tittar åt sidan, kanske tänker på något annat? Är dom fångade av berättelsen eller ej? Är det en rörig högstadieklass eller en grupp femåringar som sitter knäpptysta med öppna ögon och ser och lyssnar på mig med spänning?

Jag kan förstås berättelsen, jag har lärt in dess handling, början, presentation av personer, plats och dilemma, hinder, lösningar och slut. Jag har gjort min analys av berättelsen och är väl medveten om vad den har att säga lyssnarna (se nedan). Så jag kan anpassa ordval och sättet att berätta på till varje situation. Höja rösten, göra en gest, gå några steg mot de stökiga i klassen – för att fånga in dem. Eller krypa närmare lyssnarna, lägga ner rösten, pausera, se på dem tyst (pausera) innan nästa ord kommer, för att öka spänningen. Jag är mer fri att variera mitt sätt att berätta än om jag skulle läsa innantill, eller framföra en utantilläxa.

Jag har inget manus att speja ner i. Inte ens min lilla lapp med tre ord. Där är bara ögon- och öron-kontakt mellan berättaren och lyssnarna. Vi vistas i nuet, i samma tid och rum.

Hur ska jag uppnå den kontakten med en läsare? Hur fångar jag läsaren? Allt måste jag få med i de ord som jag väljer att skriva ner. Hur mång ord behövs det för att få med stämning, spänning och kontakt, berättare/författare och läsare?

Att förbereda en muntlig berättelse är som att skriva en berättelse fast bakochfram!

Berättelsen finns redan när jag börjar bearbeta den för att framföra den muntligt. Antingen har jag hittat på den själv eller så tänker jag återberätta en redan existerande saga, myt, folklig skröna eller nedtecknad berättelse.

När jag ska skriva en berättelse så finns den inte alls först. Den finns bara i mitt huvud. Sen forskar jag och samlar fakta, gör research. Och under det arbetet skriver jag ner bitar, småscener, dialoger och idéer i små skrivböcker, på lappar eller skisser till hela kapitel i datorn. Sen ska jag disponera allt, skriva synopsis, dramaturgisk kurva osv. och skriva hela berättelsen. Allt det där som alla ni/vi skrivande författare gör.

Men om jag ska förbereda mig att återberätta en redan existerande berättelse muntligt, för några som lyssnar. Då bearbetar jag den baklänges.

Om jag inte har berättat förut, måste jag jobba in den för att jag ska komma ihåg den. Och för att minnas berättelsen skriver jag alltså INTE ner den ordagrant först. Då förstör jag för mig själv. Jag måste göra berättelsen till min egen och nöta in den i mig. Då kan jag till exempel skriva några meningar och ord. Början – mitten – slut. Sen namn på personer som är med. Ord som är annorlunda – (T.ex. Ett glittrande diadem med 17 gröna smaragder från Mesopotamien) Det skriver jag ner för jag vill lära mig antal och en annorlunda plats för det är viktiga att ha med. Först skriver jag ner det på ett papper. Där sammanfattar jag sen berättelsen till tio meningar, sen fem meningar. Efter det till bara tio ord som en lista. Fem ord. Tre ord.

Tre ord och kanske ett krångligt namn t.ex. Sheherazade, får plats på en liten lapp. Ibland säger vi att allt ska kunna sammanfattas på en tändsticksask.

Ex: Version 1. lång: Fattig pojke Aladdin. Blir kär i självaste prinsessan. Lurad av trollkarl. Anden – önskningar. Kamp mot trollkarlen. Önskar. Startar kamp för att vinna prinsessans pappa – sultanens förtroende, silverfat, guldfat, diadem 17 Smaragder Mesopotamien, palatsbygge. Friar. Hämnas och övervinner trollkarlen. Palatsbygge två nära sultanen, bröllop, rik. Blir nästa sultan.

Version 2. Kortare: Fattig, ouppnåelig kärlek, elak trollkarl, Anden, silverfat, guld, diadem, palats, kamp, lyckas. Bröllop.

Version3: Fattig Aladdin, smart, kär, lurad, önskningar, lurar tillbaka, kamp, bröllop.

Version 4: Fattig, smart, rik – kärlek.

Sensmoral: Lita på dig själv, var modig, din fantasi gör dig kreativ… e.d.

Genom den processen har jag bearbetat berättelsen, hittat kärnan, lärt mig nya ord, gjort djupanalys och förstått poängen/sensmoralen. På det sättet ”lär jag in” berättelsen. Jag behöver inte ens ha med den lilla lappen med tre ord. Men jag har även ett annat knep som jag ivrigt lär ut på alla mina berättarkurser: ”Om du vill lära dig en berättelse, du just har hört, måste du återberätta den med dina egna ord, muntligt, för någon eller några som LYSSNAR, inom 24 timmar”  En muntlig berättare måste ha lyssnare för att kunna berätta. Och när du har berättat en berättelse som du gillar, muntligt, för några som lyssnar och som ville fortsätta lyssna tills den tog slut, då kommer du att minnas den alltid.

 

Samma dialog med tre olika berättartekniker

Marinella Rolfart, Kreationslotsen, Månadens författare

Marinella Rolfart

Jag vill förklara väldigt tydligt och praktiskt med att utifrån en påhittad dialog mellan två personer, som innehåller samma ord, beskriva tre olika sätt att gestalta den. Hur kan man gestalta dialogen som muntlig berättelse, på en teaterscen, och skriftligt?

De här orden sägs:

Är maten färdig?

Ja snart, jag blev lite försenad hos frissan

Har du klippt dig?

Ja, vad tycker du?

Jag har alltid sagt att du skulle ha kort hår.

Hur kommer vi som lyssnare, publik, eller läsare tolka orden. Vilken är förberättelsen? Hur har vi lärt känna de två personerna, innan den korta dialogen? Hur ser dom ut, var är dom, vad tycker dom om varandra? Vad har hänt innan och vad kommer att hända när orden är sagda? Vilken analys gör vi som påverkar vårt sätt att uppfatta det som sägs och varför? Vilken undertext är det till orden? Vilka känslor och tankar leder orden till? Vilken laddning i dem?

Vad vill berättaren, dramatikern – regissören och skådespelarna eller författaren, berätta med den här dialogen?

I mitt experiment vill jag att vi ska kunna tänka oss två helt olika varianter av vad som skildras.

  1. Det nyförälskade paret som förväntansfullt och kärleksfullt skapar ett liv tillsammans.
  2. Paret som är osams och som misstänker att den andre är otrogen.

 

I en muntlig berättelse skulle man kunna berätta version B. med inslag av A. så här:

….. Ja ni vet ju nu att hon och hennes man har slitit på varandra länge. Han är alltid arg och full när han kommer hem och hon har tröttnat för länge sen på att serva honom eller att försöka medla och gå på tå. Nu är hon rädd för honom. All kraft har runnit ur henne. Hon orkar inte städa eller pynta eller bry sig om att hitta på goda maträtter eller variera matsedeln, hon kör med samma gamla makaroner och stekt korv.

Men, nu – har hon en hemlighet. Hon har träffat Leo och då vände allt. Leo är den vänlige och söta grannen, som hon har tittat på länge. I smyg förstås. Men så en gång råkade dom vara i tvättstugan samtidigt och där blev dom omedelbart jättekära i varandra. Leo! Han kan inte slita blicken från henne, han ser henne, ger henne kramar och komplimanger. Idag hade hon lust att göra sig fin för Leo. Så hon har varit hos frissan! Hon har inte varit där på ett år minst. Men frissan klippte hennes slitna stripiga och långa hår till en rund page. Hon hade hört vad Leo sa om den där kvinnan, i filmen dom såg tillsammans, en dag när hennes man var på jobbet. Leo sa att kvinnan i filmen var vacker och att han tyckte om hennes hår. Filmskådespelaren hade page. Så hon hade bett frissan klippa page. Och nyss när dom träffades i tvättstugan, ja dom brukar träffas där, så att ingen ska se dem. Då hade han smekt henne över håret.  Har du klippt dig? Och hon svarade, ja, vad tycker du? Då hade Leo kysst henne i nacken och … Men så blev dom avbrutna! Genom tvättstugefönstret såg dom hur hennes man raglade in på gården och hon blev tvungen att springa upp till köket. Där satte hon på plattan och började steka korvarna.

Hennes man, han raglade som vanligt in i köket. Det stank sprit om honom. Han kastade av sig kavajen på golvet och skrek. Är maten färdig? Ja snart, jag blev lite försenad hos frissan, sa hon, så stadigt hon kunde, för hennes röst darrade. Då gick han fram och rufsade den nylagda frisyren samtidigt som han skrattade rått. Har du klippt dig? Hon låtsades vara väldigt upptagen av att vända korvarna i stekpannan och försökte låta helt obekymrad och glad. Ja, vad tycker du? frågade hon snabbt. Sen väntade hon på slaget. Och det kom, så som det gjort varje dag när han kom hem de senaste månaderna. Han blev arg på vad som helst och han hittade alltid en anledning till att straffa henne. Lära henne en läxa som han sa. Och nu gav han henne en hård knytnäve mot nacken, tog tag i henne och vred henne så dom hamnade ansikte mot ansikte. Saliven rann i mungiporna, och hon försökte vrida bort ansiktet. Men då tryckte han hennes bakåt mot stekpannan. Det brändes mot ryggen hon ville skrika av smärtan. Men det var han som skrek: Jag har alltid sagt att du skulle ha kort hår…

Hade jag berättat det här muntligt så hade orden ändrats varje gång. Troligen använder man mer kraftord och talspråk och målande uttryck när man berättar muntligt? Så kan man bygga upp spänningen och känslorna. Och understryker orden med mimik och rörelser i ryggen, med huvudet och ögonen. Och med händerna. Men en muntlig berättare har inga andra uttryck än de uttalade orden och sig själv. På teatern finns det däremot många olika uttryck.

 

Teater – När de här orden ska gestaltas på en teaterscen

På en teater finns det många olika yrkesgrupper som med olika uttryck och tekniker kan gestalta och påverka hur föreställningen blir. Alla på teatern vet hur de kan påverka publikens upplevelse av pjäsens berättelse/ handling och budskap. Teater är ett allkonstverk: Dramatikern som skrivit pjäsen. Regissören som tolkar den och leder skådespelarna att spela pjäsen och sina rollfigurer, tillsammans med den tolkningen och analysen. Skådespelspelarna gör sin rollanalys och bakgrundsberättelse till sin rollfigur, så finner dom hur dom ska tolka och gestalta sin rollfigur. På en teater finns det sen även scenograf och dekorbyggare, kostymörer, sminkörer, ljussättare, ljudtekniker som även kan skapa ljudeffekter och kanske även kompositörer och musiker. Alla kan tillsammans med sina olika uttryck hjälpas åt att berätta, förstärka och gestalta handlingen och budskapet i manuset.

I ett manus är orden nedskrivna som repliker. Rollnamnet står framför varje replik.

Han:                      Hej, är maten färdig?

Hon:                      Ja snart, jag blev lite försenad hos frissan    osv.

I dagens manuskript brukar det inte stå några scenerier eller anvisningar till hur replikerna ska sägas. Det var vanligt förr. Strindberg skrev till exempel väldigt noggranna anvisningar till både skådespelare, regissörer och scenografer.

Alla på teatern läser hela pjäsen först och lär känna berättelsen och de personer som är med i den.   Sen börjar dom analysera och få idéer om hur de ska gestalta hela föreställningen och hur de vill spela just den här scenen. Då vet alla även hur just den här dialogen och scenen är en del i att få fram hela pjäsens handling och vad som händer med rollfigurerna och deras öde.

I det skrivna manuset som alla som är inblandade i uppsättningen har, kan var och en sen skriva in sina egna anteckningar för att minnas vad de ska utföra, skapa och bygga.

Scenografen ritar en scenografi och kanske bygger scenmodeller, så att dekorbyggare och ljussättare vet vad de ska skapa. I den här pjäsen är det inte så spännande  och vacker scenografi som om de satt upp Aladdin och den underbara lampan, men …

 

Version A. Ett varmt och vänligt kök, med vackra textilier, söta gardiner och krukväxter

Version B.  Stökigt kök med nedrivna tapeter och smutsiga skåpdörrar

Kostymören skriver en lista på vad som kan hämtas i klädmagasinet och vad som måste sys upp:

Version A: Det gula volang-förklädet, en ljusblårutig bomullsskjorta osv.

Version B: Sliten kavaj, trasig skjorta med läppstift märken på kragen

Ljussättaren skriver:

Version A. varmt ljus, solen skiner in genom köksfönstret

Version B. Skumt i hörnen, en naken glödlampa hänger från taket. Kallt ljus som avslöjar allt och förstärker kylan mellan paret på scenen.

Osv: Ja nu är jag lite övertydlig här, men jag vill beskriva att det finns tusen sätt att gestalta en stämning, en känsla och en förebådad framtid på teaterscenen.

Skådespelarna jobbar mycket under repetitionerna med att lära känna sina rollfigurer och analyserar dem. Vilken förhistoria har den här kvinnan och mannen? Hur är dom som personer och varför? Vilka egenskaper har dom och vilka känslor är det som rasar inom dem? Vad tycker dom om varandra? Vad tänker dom själva när dom säger replikerna, vilka är deras undertexter. Vad tror dom att den andra egentligen menar med allt hen säger? Skådespelarna gör sina rollanalyser och repeterar sen tills dom kan spela rollerna trovärdigt och så att publiken tror på dem och lever sig in i deras öden. Under repetitionerna kan dom anteckna regianvisningarna och scenerierna i sitt manus inom parentes. Hur de ska säga sina repliker och hur de ska röra sig på scenen (sceneri):

Version A:

Han: (Kommer in i köket, ler glatt och förvånat)                         Är maten färdig?

Hon: (kramar honom och vänder tillbaka till spisen)               Ja snart! Jag blev försenad hos frissan.

Han: (går fram och kysser henne i nacken)                                       Har du klippt dig?

Undertext: Jag är världens lyckligaste man som har världens vackraste fru.

Hon: (svänger glatt runt och speglar sig i hans blick)                Ja, vad tycker du?

Han: (Ler nöjt och tar upp vinflaskan ur påsen)                            Jag har alltid sagt att du ska ha kort hår

 

Version B:

Han: (raglar in i köket och skriker argt)                                              Är maten färdig?

Hon: (rycker till och knäpper översta knapparna i blusen)    Ja, snart! Jag blev försenad hos frissan

Han: (misstänksamt)                                                                                     Har du klippt dig?

Undertext = Inte är det för min skull hon vill göra sig fin i alla fall!

Hon: (Försöker låta lättsam, så han inte ska förstå)                    Ja, vad tycker du?

Han: (går fram och låtsas slå henne hårt)                                          Jag har alltid sagt att du ska ha kort hår!

Undertext = Hon har träffat någon annan. Snart blir jag ensam. Jag kommer inte att klara det. Hon måste lära sig att ta hand om mig bättre. Vi är gifta och hon måste göra som jag säger…


Regissörens jobb är att tillsammans med alla på teatern förstärka och underbygga stämningar samt att bygga upp spänningen med hjälp av skådespelarnas spel och sätt att gestalta sina rollfigurer. Hur dom säger orden. Sättet att framföra dem, tonfall, sätt att röra sig och titta på varandra på scenen. Sen finns hela teatermaskineriet som kan förstärka det med dekor, kostym, smink, ljus och ljudeffekter och kanske musik. På en teaterscen finns massor med olika gestaltningsredskap för att få fram stämning, spänning och analys av berättelsen. Och gestalta precis den berättelse, stämning och analys som regissören och alla på teatern gemensamt vill gestalta för publiken.

Och ändå kommer varje person i publiken att uppfatta och tolka det dom ser och hör, på sitt sätt. Som varje läsare gör när hen läser en bok.

 

Att skriva en berättelse – Att bara ha ord, ord, ord som enda gestaltningsform och uttryck.

När jag som författare till en roman vill berätta version A eller B måste jag med ord presentera tid och plats och huvudkaraktärerna. Jag ska beskriva miljön och hur personerna ser ut. Jag måste berätta förhistorian så att läsaren lär känna situationen och de olika personernas liv, känslor, rädslor, glädjeämnen och önskningar. I ord måste jag fånga stämningar och skapa spänning. Hur önskar dom att deras liv ska vara, hur är livet för dem nu och vad kan hända dem i framtiden? Jag måste skriva rätt ord så att läsaren kan leva sig in i karaktärerna och förstå varför de säger det dom säger och vad dom egentligen menar med det. Varför väljer dom just dom orden? Hur tänker dom? Varför slår han henne om han är rädd för att hon ska gå ifrån honom?

Som författare måste jag klä förloppet och beskriva stämningen och undertexten med ord, ord och ord. Det är mitt enda gestaltningsredskap.

Och det är i den situationen jag befinner mig i nu när jag vill skriva en bok. Jag vill berätta en lång historia som jag önskar ska bli spännande, intressant och med fullblodiga karaktärer. Jag vill skriva en bok som fångar läsaren långt efter att jag själv inte längre kan påverka lässtunden. Vilken utmaning!

 

Dialog i litteratur – andra böcker.

///Ur Störst av allt, av Malin Persson Giolito.

Giolito skriver otroligt skickligt och mycket dialog. Där vi läsare kan läsa både vad huvudkaraktären säger och vad hon tänker. Ibland är tankarna kursiva ibland inte men de viktigaste tankarna syns ändå – var uppmärksam på den viktigaste tanken i nedanstående dialog! Det personerna säger, är skrivna inom dialogtecken. Det andra är berättarjagets tankar.

Citat:

Morgonen därpå satte sig mamma mittemot mig när jag åt frukost.

”Vad har hänt, Maja?”

Jag ryckte på axlarna.

”Har ni grälat?”

Jag ryckte på axlarna igen. Det blev tyst en stund.

”Hur är det med honom?”

”Inte bra.”

”Vi har förstått det. Vill du att vi ska göra något?”

Ja, det vill jag.

”Nej.”

”Är du säker? Du lovar att säga om det är något vi kan göra? Vi fattar att det inte är så lätt, att Sebastian har problem. Vi har pratat med dina lärare, de förstår också. De förstår att du måste vara borta ibland. Och du klarar dig fortfarande bra, de är inte oroliga för dig”.

Jag svalde.

De borde vara oroliga för mig. Jag är jävligt orolig för mig.

”Du gör en stor insats, Maja. Han behöver dig och du finns där för honom. Inte många orkar det i din ålder. Är det säkert att du säger till om du behöver hjälp?”

”Ingenting. Du behöver inte göra någonting.”

Mamma log. Lite för snabbt, lite för brett. Hon blev lättad, det var nästan komiskt att se hur otroligt skönt hon tyckte att det var att slippa ta itu med det här… ///

Den här boken är hårresande och hemsk. Hemskt spännande, tycker jag. Berättarjaget är en ung skolflicka som är anklagad för massmord i sitt klassrum. Hon berättar allt som hänt innan händelsen i klassrummet och före rättegången.

Här i ovanstående dialog försöker hon få mamman att förstå, att hon känner vanmakt och stark oro. Hon är jätterädd och har blivit den enda, som försöker hjälpa sin kille, som just försökt ta sitt liv. Han är så trasig och ändå har hans föräldrar och de andra vuxna, dragit sig undan. De sviker berättarjaget totalt genom att inte förstå hennes nödrop. Mamman här väljer att bara höra det flickan säger, utan att lyssna till undertexten. Men vi läsare kan läsa den och alla andra tankar flickan har.

… Ja det vill jag…

När jag läser dom orden i den här dialogen vill jag bara skrika till mamman: Lyssna på din dotter! Hon håller på att gå under tillsammans med sin pojkvän. Snart kommer det värsta att hända. Det kommer att gå åt helvete. Lyssna på din dotter! ///

 

Att skriva bra och lyckat Dialog,

finns det flera böcker och kurser om. Jag kunde och ville inte skriva om det i just den här artikeln. Bara fundera över skillnaderna i hur TAL i TEXT kan gestaltas i tre olika berättartekniker och skillnaden mellan att berätta muntligt och skriftligt.

/Marinella Rolfart den 29 maj 2017

P.S.

Annars är det intressant att jämföra hur dialog skrivs i olika böcker. Dels hur författarna ställer upp dem i texten. Hur de använder citat-tecken eller – talstreck ibland både och.  Kanske är talstreck vanligare i nyskrivna böcker? Här kommer två exempel.

///En dialog mellan Jem och Scout, ur Dödssynden (To kill a mockingbird) av Harper Lee

När han såg sig om måste han ha trott att jag tänkte börja gråta igen för han sa: ”Jag ska visa dig nåt om du lovar att inte tala om det för nån”. Jag sa vad då. Han knäppte upp skjortan med ett blygt grin.

”Nå?”

”Jamen ser du ingenting?”

”Inte just.”

”Det är ju hår.”

”Var då?”

”Här, Precis här.”

Han hade tröstat mig så jag sa att det såg fint ut, men jag kunde inte se någonting. ”Det är verkligen fint, Jem.”

”Under armarna också”, sa han. ”Jag ska börja med fotboll nästa år. Scout, låt inte faster irritera dig.”

Det tycktes bara vara igår som han sagt åt mig att inte irritera faster.

”Du vet att hon inte är van vid flickor”, sa Jem, ”åtminstone inte såna flickor som du. Hon försöker att göra en dam av dig. Kan du inte börja sy eller nåt?”

”Så fan heller. Hon tycker inte om mig, det är hela saken, och jag bryr mig inte om det. Det var hennes sätt att kalla Walter Cunningham för slödder som fick mig att tjuta, Jem, inte det hon sa om att jag var ett problem …///

/// ur Blodsbröder, av Ernst Haffner

”Så där ja, nu avslöjande vi er allt!” Domaren sätter sig triumferande. Ludvig, ja till och med maskinskriverskan tittar frågande upp. ”Ni gav till protokollet att ni hette Erich Müller. Nu frågade jag er om ni vidhåller att ni heter Erich Meyer. Också det bejakade ni. Hur många namn har ni egentligen?” Dommaren lutar sig tillbaka. Blodet strömmar in i huvudet på Ludvig med en hastighet som gör att det svartnar för ögonen på honom. ”Jag vill göra er uppmärksam på att angivande av falska personuppgifter bestraffas å det strängaste. Vill ni nu alltså vara så god och säga sanningen.” Ludvig pressar in naglarna i träet på stolsitsen, domarens röst låter som om den kom långt bort ifrån. ”Kan jag få lite … vatten?” Kontoristen räcker honom vattnet. Domaren väntar tålmodigt. Han vet att sådden kommer att ge skörd.     – ”Jag heter Ludvig N… och jag har stuckit från uppfostringsanstalten H”. Domaren tar bladet med efterspanande och tittar närmare på det. ”Det skulle kunna stämma …///

 


Marinella Rolfart är medlem i Skriv! En gemenskap för oss som skriver och gästbloggande författare hos Kreationslotsen under temat Månadens författare. Vill du också bli det? Läs hur man gör för att ansöka här.

Spara

Spara

Comments

comments

Login