fbpx

Vad är det som fascinerar mig med deckare?

 

Anna-Maria Ekblad hos Kreationslotsen

Anna-Maria Ekblad

Är det att jag får vara en fluga på väggen? Jag sitter på tryggt avstånd och upplever det hemska. Jag är en iakttagare. Människorna i boken vet inte att jag finns där.

Är det funderandet kring människors drivkrafter? Vad är det som gör att människan går över gränsen och begår ett mord? Det händer att jag sympatiserar med mördaren. Karaktären Dexter är ett sådant exempel.

Är det spänningen? Många gånger får vi inte veta vem mördaren är. Läsningen av boken går ut på att hitta ledtrådar och bygga ett pussel av information.

Är det att arbeta med min egen rädsla? Behöver den bearbetas för att jag också kan bli ett offer. Vem som helst kan bli ett offer. Jag tror inte att det är någonting som jag kan skydda mig mot.
I vissa böcker är gärningsmannen nog när han väljer ut sitt offer. Du blir utvald. Det är inte den tävlingen som du vill vinna. Många gånger känner gärningsmannen och offret varandra. Vet du egentligen vem du lever med?

 

Min fascination av deckare är en kombination av allt ovanstående. Jag tycker om serier där jag får följa en eller flera personer under längre tid. Då skapas en relation till de karaktärer som jag gillar.

 

Jag kan uppleva allt det hemska och som läsare komma levande därifrån.
Jag ser, jag hör och upplever men jag är själv aldrig i skottlinjen.

 

Jag upptäckte som vuxen att jag utan att vara medveten om det, gör om böcker vars slut som jag inte gillar. Det har inte skett bara en utan flera gånger. Ett klassiskt exempel är filmen Ivanhoe. I min värld fortsätter filmen med att huvudkaraktären inser att han valt fel kvinna. Varför skall han stå för svars för ett löfte som han gjorde som ung när det inte gäller längre. Vem vill vara gift med en man som hela tiden tänker på någon annan? Ivanhoe skiljer sig från den blonda kvinnan. Efter långt letande efter Rebecka hittar han henne och hans liv faller på plats.

 

Ett annat exempel är Allie Cone vars enda dröm var att gå upp världens högsta berg Everest. Allting gick bra med själva bestigningen, men livet tappar smak för henne när hon kommer tillbaka till verkligheten. Ingenting betyder längre något. I boken lever hon ett destruktivt liv och tar så småningom självmord genom att hoppa från ett hustak. I mitt minne slutade boken helt annorlunda. Jag var tvungen att läsa den igen för att inse att jag gjort om slutet. Detta är en bok som gjort stort intryck och som jag talat mycket om. Satansverserna av Salman Rushdie. I mitt minne gick Allie tillbaka upp för berget en andra gång och avslutade sitt liv där.

 

Berättandet kom till mig som mycket liten. Jag gillade att berätta. Jag hade en livlig fantasi. Jag hade ibland svårt att se verkligheten. Jag älskade när min mamma läste sagor för mig när jag var liten. Det tog däremot tid att själv kunna börja läsa. Jag kunde inte tyda bokstäverna. De var som myror som sprang omkring på sidorna. Istället för att hjälpa mig så sprang de bort från mig.

 

Mitt minne var det inget fel på. Jag lärde mig att komma ihåg vad det stod. Jag ville inte att någon skulle förstå att jag inte knäckt mysteriet med bokstäverna. Idag tänker jag att det är en bra erfarenhet. Jag känner verkligen med skriftslösa människor. Analfabeter finns fortfarande. Jag har träffat på dem under mina resor. Jag har känt hur fantastiskt det är att kunna hjälpa någon som inte själv kan läsa. Sedan tänker jag på äldre tider där den skrivkunnige hade stor makt. Titta på dem som vackert skrivit in bokstäver på runstenarna. Dessa texter är fortfarande en hemlighet för mig. Då kommer känslan av att vara utanför som oinvigd tillbaka. Vad är det som alla andra kan och förstår men inte jag? De gamla skrifterna är i sig ett mysterium som jag vill förstå mer om.

 

Så småningom fick jag hjälp. I tredje klass fick jag gå i specialsvenska och det konstaterades att jag hade en lättare form av dyslexi. När jag äntligen fick koden för läsande var jag överlycklig.
En helt ny värld öppnades sig för mig. Nu kunde jag läsa alla dessa magiska berättelser själv. Inte bara titta på bilderna och fantisera. Varje vecka gick jag till biblioteket och lånade böcker. Jag kunde sitta hemma i timmar och läsa. Då blev det mycket fantasiböcker som sagan om ringen och landet Narnia.

 

Hur kom jag då in på deckare? Vi fem och Kitty böckerna är de jag läste först. De var lättlästa och jag kunde inte släppa boken förrens den var färdig. Det blev också många andra böcker. Kulla-Gulla och hennes liv. Jag kom i kontakt med Isfolket. Där var magi inblandat i alla dessa underbara människoöden. Läsa för mig är att gå in i en annan värld och under några timmar ta del av ett annat liv. Det är ett psykologiskt resa i tid och rum. Mig veterligen är det idag den enda form av tidsresa vi kan göra. Vi kan läsa böcker och hålla en dialog med för länge sedan döda författare.

 

När jag själv fick tillgång till bokstäverna började jag att skriva dagbok. Jag skrev också berättelser av olika slag. I första hand var de förknippade med katastrofer. Jag var påverkad av den tidens rädslor. Jag har skrivit om ubåten i Sverige som gick på grund. I min berättelse fastnade ubåten på havets botten och besättningsmännen dog en långsam död. Jag har skrivit om kärnvapenkrig och hur jorden skulle se ut efteråt.

 

Jag blev vuxen och drömmen om att skriva lämnade mig inte. Tiden räckte bara inte till. Det fanns så mycket annat spännande att göra. Jag flyttade från Sundsvall till Stockholm. Jobbade på hotell. En dynamisk värld där det sker mycket. Många spännande möten och incidenter. En kollega till mig hade varit ute i världen som reseledare. Jag blev inspirerad av henne. Jag uppfyllde en annan dröm. Det blev en resa på flera år och det har varit en ynnest att få besöka många av de platser som jag läst och dröm om som liten.

 

Böckerna följde med mig. Jag märkte att mina gäster tyckte om att gå i andras fotspår. Så jag började läsa högt ur böcker. Jag hade en mentor Christina som var fantastisk på att bygga upp stämningar, sinnen i en buss genom hennes berättarteknik och högläsning.

 

Mitt bästa minne av läsande var när jag jobbade på Nilen kryssningarna. Jag mötte upp alla mina gäster till afternoon te på soldäck längst upp på kryssningsbåten. Solen värmde inte längre så starkt .Eftermiddagsljuset började framträda. En sval brist kom emot oss när båten sakta åkte uppför Nilen.  Där satt vi och tittade ut över Egyptens landskap, jordbrukarna, templen och öknen i fjärran. Samtidigt läste jag valde delar av boken Döden på Nilen av Agatha Christie. Vi delade spänningen i boken samtidigt som vi var på plats. Vi var där allt skedde i boken. Det var en helt magisk känsla.

Foto: Anna-Maria Ekblad

Foto: Anna-Maria Ekblad

 

Önskan om att skriva kom tillbaka. Nu var det dags att skriva en hel bok. Frågan var bara vad jag skulle skriva om? Jag hade så många tankar och idéer som jag ville förverkliga. Jag bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar. Reste ner på en skrivresa till Italien. Där fick jag hjälp att fokusera på en av mina idéer. Jag har sedan valt att utveckla den berättelsen vidare och skrivit på den två senaste åren. Idag sitter jag och redigerar boken. Min plan är att boken skall skickas in till förlag innan sommaren.

 

Vad handlar min bok om? Det är en deckare. Den är hämtad från min miljö och utifrån mina erfarenheter. Det kommer att bli en bok inspirerad av Agatha Christie i modern tappning. Vanliga resenärer som åker på en charterresa till Medelhavet. Semestern blir inte vad de har tänkt med sol, bad och avkoppling. Semesteridyllen kommer att förstöras utan förvarning och det är inte hotellet som det är fel på …

 

Foto: Anna-Maria Ekblad

Foto: Anna-Maria Ekblad

Om du gillar deckare kan jag varmt rekommendera deckarfestivalen Crime Time Gotland.
Det är verkligen ett mecka för deckarälskare. I världen talas det om det nordiska deckarundret.
Här har du möjlighet att träffa dem. Det är en oerhört inspirerande miljö.

Förra året hade polisen ställt upp en brottsplats och förklarade för oss intresserade om hur undersökningen av en mordplats egentligen går till. Det är mycket mer arbete än man någonsin kan ana eller som framkommer i böckerna. En av poliserna sa: att skriva exakt hur det går till skulle tråka ut läsaren. Man får välja valda delar.

 

… att skriva exakt hur det går till skulle tråka ut läsaren. Man får välja valda delar.

 

Vad är det som fascinerar mig med deckare?

Jag kan uppleva allt det hemska och som läsare komma levande därifrån.
Jag ser, jag hör och upplever men jag är själv aldrig i skottlinjen.

 

 


Anna-Maria Ekblad är medlem i Skriv! En gemenskap för oss som skriver och gästbloggande författare hos Kreationslotsen under temat Månadens författare. Vill du också bli det? Läs hur man gör för att ansöka här.

Spara

Spara

Spara

Comments

comments

Login